Har alla elever blivit tokiga???
Betygen ska vara inne imorgon, niorna pressar och frågar och vill diskutera betygen hela tiden. De vill lämna in uppsatser och uppgifter idag - dagen innan betygen ska sättas!!! Sen tror de att de ska kunna få ett högre betyg bara därför! Jobba under terminen istället - ni har haft flera månader på er att övertyga mig om vad ni ska få för betyg, vill jag skrika.
Sen alla sexor som gapar och skriker i korridorerna så det känns som om huvudet ska sprängas. Vi har vårt arbetsrum precis i deras korridor och det är inte tyst en sekund, jag lovar. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag och mina kollegor har sagt till dem idag, men det hjälper inte. De fortsätter att skrika som om döden vore nära. Jag funderar på att skaffa sådana där hörlurar med radio i och avskärma mig ifrån verkligheten nu de här sista dagarna, för jag vill inte höra mer.
Som pricken över i kommer en elev med ett hotbrev som han hittat i skåpet. Så det var ju bara att ta tag i det mitt i alltihopa, samtal med rektor och föräldrar och imorgon kanske vi får gå vidare med polisen.
Nu har jag skrivit in alla betyg i alla fall och snart ska jag iväg med två kära vänner och käka middag. Och jag lovar - jag ska ta ett STORT glas vin...
Hoppas du fick välbehövlig avkoppling efter den där dagen! Snaaaart är det jullov!
Är det sånt som väntar mig?????
Svårt för dem som inte jobbar i skolan att förstå det som du beskriver. Det måste upplevas. För det är så, men upphöjt till tre.
Ja, ett glas vin funkar för det mesta. Och jag håller med Magistern, det går inte att förstå stressen och pressen av att jobba som lärare om man inte själv gör det.
Tack! Det anses så fel att reagera när ungarna lever rövare och kommer med dessa j-la sena inlämningar. Vid betygssamtal med föräldrar har jag många gånger fått höra kommentarer som "ja, du har ju själv valt yrket, då ska du väl kunna betygsätta även om det är lite sent..." Vi lärare är ju också bara människor.
Tack för en bra blogg! Visst kan man bli tokig på ungarna ibland. Själv hade jag allvarliga funderingar på att byta jobb under jullovet. Jag hade nämligen en elev som endast hade lämnat in ett arbete och riskerade att inte få godkänt. Dagen efter betygen var satta så lämnar hon in flera av uppgifter. Ngt sent kan man tycka.Föräldrarna var rent ut sagt skit förbannade och ringde och skällde ut mig två gånger. De sa att jag hade skällt ut deras dotter (vilket jag inte hade gjort)och att jag var inkompetent m.m. Tillsammans med biträdande rektor och en kollega till mig så stämde vi möte med föräldrarna för att reda upp det hela och jag kan säga att det är bland det värsta jag har varit med om. Jag föder hellre barn. Nä skämt och sido men det var riktigt jobbigt, till slut så lugnade föräldrarna i alla fall ner sig och efter ett samtal med eleven så är allt frid och fröjd igen.
Men jag kan säga att jag inte hade inte varit kvar som lärare om det inte var för allt stöd från mina kolleger.
Om något liknande händer igen så hoppas jag att jag har blivit lite mer hårdhudad av denna upplevelse. Det som inte dödar....
Jag brydde mig för mycket, eller kan man det egentligen? Jag satt med lappar, stenciler och klasslistor, det var dags att se, det var dags för ett slags bokslut. Det jag fick se var inte vackert, det var fult som hål på en strumpa, okunskap, ointelligens, ovilja? Snarare det sista för dumma är de inte, blott lata. Hälften av alla mina ettor, två bokstäver, inte VG, IG. Hälften. Det tog, det tog här i bröstet, något brast, leendet inför mitt yrkesval försvann och blev borta. Sedan, efteråt, när jag skulle informera om läget individuellt, blev jag grinig och less, det var mina försvarsmekanismer, det ledsna och stukade blev ilska och korta konstateranden. Fråga: går betyget att rädda. Svar: Nej...Fortsättning följer inom kort alt på min blogg