Låt stå!

Jag visste ganska tidigt att jag ville bli lärare. Kanske inte på högstadiet, men under gymnasiet praoade jag på min gamla högstadieskola och upptäckte att jag gillade att stå framför en klass - och jag var dessutom bra på det! Jag trivdes med eleverna helt enkelt.

Så efter gymnasiet fick jag praktik på en låg- och mellanstadieskola, där jag agerade lärarassistent i en tvåa; jag rättade matteläxor, läste med elever som behövde det, jag till och med spelade tvärflöjt för dem vid jul (stackars barn...). Men fortfarande tyckte jag att det var kul med barnen, jag kände att jag faktiskt gjorde nytta när jag satt med dem och tragglade igenom "Pettson och Findus" för 27:e gången. Och jag fick skratta! Varenda dag hände det saker som man tyst skrattade för sig själv åt när man gick hem efter jobbet. Kort sagt, jag bara kände det: "Här ska jag vara.". Inte att jag ansåg det vara ett kall, för det tror jag inte ett dugg på, men jag fann min roll, en plats där jag kände mig hemma. 

I  januari 1994 kom jag in på grundskollärarprogrammet för år 4-9 i Göteborg och jag trivdes fantastiskt bra. Mina medstudenter var hängivna, ambitiösa och såg med stor entusiasm fram emot studierna och att få börja arbeta som lärare 4,5 år senare. Vi var där för att vi ville det. Visst fanns det de som avvek efter ett tag, men det var oftast inte för att de inte ville bli lärare, utan för att ämnesstudierna var för hårda. För herregud, vad vi pluggade. Men vi hjälpte varandra, pushade och stöttade, och den där grammatiktentan, som det gick rykten om att bara 25% av alla studenter klarade första gången, gick hur bra som helst.

Under praktiken och pedagogikterminerna fick vi en större insyn i hur det egentligen var att arbeta som lärare, för visst hade man en förutfattad mening om att det skulle handla om undervisning och bara undervisning. Men ändå var vi ganska skyddade från verkligheten, vilket snart skulle visa sig. Första jobbets första år var ett helvete. Aldrig någonsin vill jag uppleva det igen. Jag slet som ett djur, jobbade säkert tolv timmar om dagen, plus på helgerna. Aldrig hade jag trott att jag skulle få ta på mig så många roller, förutom lärarrollen; socialarbetare, polis, kurator och morsa ligger nog närmare sanningen om vad det innebär att vara lärare idag. Och har man inte fattat att det är så, kan man lika gärna lägga ner.

Idag är jag otroligt mycket säkrare i min lärarroll och det känns så skönt. Jag vet var mina gränser går och jag är mycket tydligare med att visa mina elever det. Jag är bättre på att visa dem respekt och därmed är de respektfulla tillbaka. Jag vet hur mycket tid jag ska lägga ner på planering utan att det ska bli överarbetat. Det är till och med så att jag kan gå in i en lektionssal idag, helt oplanerad, och faktiskt få till det ändå. Och jag älskar mina elever, hur klyschigt det än låter. Hur pubertala, ointresserade, trötta och jobbiga de än är ibland, så ger de mig så mycket tillbaka. Jag har vid flertalet gånger gått till jobbet trött och halvsjuk och inte direkt pigg på att ställa mig framför 28 hormonstinna tonåringar, men när man stiger in i klassrummet, ser de här små (nja, inte alltid - är man 156 cm lång så är man ständigt i underläge) liven sitta framför en och någon räcker upp handen och säger: "Är du trött idag - om du vill kan vi ta rast så kan du gå hem och lägga dig?" och flinar med glimten i ögat, då kan man inte annat än älska dem.
Och det är min fulla övertygelse att har man inte ett genuint intresse för och en äkta kärlek till barn och ungdomar så passar man inte som lärare. Sen kan man ha en doktorsexamen hur mycket man vill, men saknas engagemanget och kärleken, så blir det inte bra.

Jag har aldrig någonsin varit övertygad om att jag ska arbeta som lärare hela mitt liv. Jag har pluggat extrakurser i biblioteks- och informationsvetenskap under mina första år som lärare, för att ha en väg ut. Det låter kanske hemskt, men så är det. Denna stress, denna arbetsmiljö, denna otacksamma löneutveckling gör att man inte tycker att det är värt det i längden. Dessutom tror jag att det är bra för lärare att prova på andra yrken - vi har en tendens att gnälla rätt mycket om vi blir kvar på samma ställe för länge.

Men en sak är säker, det är lärare jag är i hjärtat, även om ni hittar mig på andra ställen i framtiden.