Låt stå!

En lärare tar säkert 100 spontana beslut om dagen. Tänk dig följande scenario:

Du har planerat en lektion där en nia ska arbeta med läsning. Eleverna ska ha läst första kapitlet i en bok och har fått ett papper med frågor till. Nu ska ni diskutera inledningen, hur den är upplagd, kommentera språket etc. Du går till lektionen, nöjd och glad och känner dig väl förberedd.

När du kommer dit, visar det sig att någon har bokat ett utvecklingssamtal i ditt klassrum. Vad gör du?Utvecklingssamtal är heliga - du måste hitta en ny sal. Medan du sticker iväg till expeditionen, står dina elever kvar och trampar utanför salen och du kan lita på att de inte är särskilt lågmälda.

OK, du hittar en sal som är ledig och styr kosan dit med klassen i hasorna. På vägen hinner de peta på några sjuor, slänga lite godispapper på golvet eller sätta en snus i taket, sparka på ett skåp eller banka på en toalettdörr.

Väl framme i din nya sal sätter sig klassen ner, men eftersom bänkarna inte står som de brukar, så blir det en placering där alla som inte bör sitta bredvid varandra gör just det. Tar du diskussionen? Nej, nu måste du sätta igång med lektionen. Kepsarna ska av i alla fall och eleverna lägger dem motvilligt på bänken.

Du ber eleverna ta fram böckerna och frågorna till. Fem av dem har glömt boken hemma, fem andra har tappat bort frågepappret och ytterligare tio har inte läst inledningskapitlet. Nya planer? Tja, inte så mycket att göra - du ber eleverna dela på de böcker som finns och istället läser du kapitlet högt.

Därefter ber du dem svara på frågorna i sina skrivböcker. Du har frågorna på OH, men när du ska tända apparaten har glödlampan gått. Återigen, du ber de duktiga, ordningssamma att distribuera ut frågepappren till de som inte har och ber klassen arbeta med dem medan du springer iväg och kopierar nya.

Vid kopieringsapparaten är det kö, eftersom den andra apparaten har gått sönder för femhundraåttiofjärde gången. Du slänger en snabb blick på klockan och inser att mer än halva lektionen redan har gått. En snäll kollega ser hur stressad du är och låter dig gå före. Tack, tack, du är en ängel.

Väl tillbaka i klassrummet har det inte hänt så mycket. Några sitter och spelar kort, andra har samlats runt en mp3-spelare för att lyssna på den senaste låten med Mando Diao och kepsarna är på igen. Några få stackare försöker svara på frågorna, och tittar tacksamt på dig när du slänger dig in i klassrummet med andan i halsen.

Eleverna sätter sig och lugnar ner sig. Puh, då börjar vi. Vi har bara 20 minuter kvar, så vi får ta det lite snabbt. Kepsarna får vara på den här gången. Ni hinner med första frågan innan det knackar på dörren. Där står en kollega som ska hämta TV.n som står längst bak i klassrummet. Jaja, varsågod, kom in, ingen fara. All uppmärksamhet riktas bakåt och du måste vänta ut "det störande momentet".

Sen räcker en av killarna upp handen och säger: "Vi ska till simhallen på idrotten - kan vi få gå lite tidigare? Idrottsläraren bad oss fråga dig om det var ok." Vad ska man säga... Ja, det är klart. När killarna har drällt iväg sitter det 14 tjejer där och tittar på en med stora, bedjande ögon. "Får vi också gå? Nästan alla är klara med frågorna..."

Du tittar på klockan - tio minuter kvar av lektionen.  Du suckar och säger: "Okej då, men bara för den här gången."

Sen sitter du kvar i klassrummet och funderar lite. Vad har ni gjort den här lektionen? Vad har eleverna lärt sig idag? Vad har du lärt dig idag? Jo, att det aldrig blir som man tänkt sig. Och att en lärares mest värdefulla kompetens är flexibilitet.

I natt drömde jag om mina elever. Och deras föräldrar. Jag gjorde uppgifter, kopierade, rättade, hade diskussioner. Det känns som om jag har jobbat hela natten.

Gäsp...

Och förresten, angående mitt inlägg igår, så bad eleven mig om förlåtelse, mycket innerligt och skamset. Så nu känns det nog bättre för oss båda.

Idag hade jag lektion med en nia i engelska. Vi håller på med en liten skrivarkurs - vi gör personbeskrivningar, läser noveller och diskuterar dess uppbyggnad, lär oss skriva sammanfattningar och så vidare.

Idag hade jag tänkt att vi skulle göra en kul uppgift - tyckte jag. Ni vet, en sån där när man får en början på en berättelse och sedan ska avsluta den.  Det var ingen lång uppgift som skulle ta en massa tid, utan de fick påbörja den när det var en halvtimme kvar på lektionen och de som inte blev klara fick göra klart den hemma till nästa lektion. En enkel uppgift helt enkelt, för att träna på att skriva lite på engelska.

Då kommer kommentaren, högt och ljudligt över hela klassrummet:

-Nej, fy fan, va tråkigt! Jag orkar inte ta upp böckerna - kan vi inte göra nåt annat istället?!

Det hör till historien att det här är var en elev som inte gjort dagens läxa och strävar efter MVG.
Jag blir så trött. Jag brukar vara snäll och inte kritisera elever inför andra elever och jag brukar heller inte ge syrliga, ironiska kommentarer - om det inte är med glimten i ögat förstås.

Jag sa:
- Du har ingenting att uttala dig om, för du har inte gjort läxan och du är bara lat.

Kanske inte så värst slagkraftigt, men jag blev så sänkt. Jag hade verkligen engagerat mig, planerat och fixat och så får man en sån kommentar som bara gör att man tappar all lust. Varför bryr jag mig? Varför koncentrerar jag mig inte på de elever som med själ och hjärta satte igång med uppgiften?

Ikväll går jag hem och hans kommentar kommer att sitta kvar där och gnaga , det vet jag.
Men imorgon ska jag prata med den här eleven - one on one - och jag ska inte skräda orden, det lovar jag.

Tack alla ni som varit inne på min blogg och läst och kommenterat! Det är kul när det blir lite dynamik och rörelse på tankar och åsikter. Jag är ledsen att jag inte har kunnat svara på alla kommentarer, men jag ska göra mitt bästa. Jag hoppas att ni kommer tillbaka!

Nu tar vi välförtjänt helg!

Det var ingen kul syn som mötte oss imorse. Fullt med vatten överallt. En av våra gamla kaffeautomater hade lagt av och börjat läcka vatten under helgen. Så nu har vi varken personalkök, personalrum, bibliotek, datorsal eller toaletter. Och så här tror man det ska vara fram till juni.

Hur ska vi stå ut?

Utan personalrum kommer man ju knappt träffa sina kollegor som ingår i andra arbetslag. Ska man upprätta små separata fikarum lite varstans? Och när ska man hinna gå på toaletten? Det är klart att det finns toaletter i andra delar av skolan, men när man knappt hinner gå på den som man passerar 8-10 gånger om dagen - hur ska man då hinna ta sig till den som ligger 300 m bort? Nä, här gäller det att fixa de bestyren innan man går till jobbet och sen undvika flytande föda så långt det går. Tja, det kanske är bra att vi blir utan kaffe, när man ser det ur det perspektivet.
 
Jag säger som en kollega sa till mig idag - en fickplunta med något starkt är vad vi behöver och sen ses vi nån gång runt skolavslutningen.