Låt stå!

Jag brukar inte ofta läsa böcker bara för underhållning, utan jag vill att boken ska säga mig någonting - att jag ska lära mig någonting. Därför blir det inte mycket deckare eller komedier för mig. Men jag försöker i alla fall ta mig tid att läsa de allra populäraste böckerna, för att hålla mig a jour och kunna diskutera dem med mina elever ifall det skulle behövas.

Nu på semestern fick jag två böcker av en kollega på förlaget och som jag faktiskt tog med mig till stranden. Jag var ganska trött på tung litteratur och ungdomslitteratur och tänkte att det skulle passa bra med något lättsammare. Och jag fick en riktig smäll i skallen - i alla fall av den boken jag valde att läsa först.

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz är en otroligt gripande och sorglig bok om hur barnlöshet och kampen för att bli gravid kan förstöra och rasera relationen med den du lever närmast, hur man tappar all form av moral och glider mer och mer mot avgrunden. Isobel förlorar sin ofödda dotter och kämpar därefter för att leva ett så normalt liv som möjligt med sin make, Erik, som hon älskar över allt annat. Men Isobel klarar inte att se Eriks förstående ögon, känna hans händer på sin kropp eller höra honom säga att det kommer att ordna sig.  Istället dövar hon sin smärta med alkohol och andra män.

Boken är så rak och naken, jag tyckte att Isobel talade direkt till mig. Hon utelämnar inget, låter en få ta del av hennes innersta tankar och känslor - hur hemska och "omoraliska" de än må vara. Hon berättar bara som det är - take it or leave it. Jag grät vid flertalet tillfällen och fick ibland lägga ifrån mig boken för att hämta mig och tänka efter i några minuter. Jag funderade många gånger på att kvinnor i 25-årsåldern och uppåt tar så för givet att alla kan få barn, vi frågar våra väninnor om det inte är dags snart och vi talar vitt och brett om när det kan passa att "skaffa" barn. Jag gör det också. Men jag fick mig en tankeställare. Vi tänker inte alltid på att bland oss sitter många kvinnor som kämpar och kämpar för att bli gravida, som fått missfall, som fött döda barn, som gjort abort. Isobel berättar i boken om hur det känns när alla nyfiket frågar vid familjeträffarna "Har det blivit något än?" och hur hon mår illa av att hon vet att ständigt måste svara nej på den frågan.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, till både män och kvinnor. En man kommer kanske tycka att Isobels beteende är oförsvarbart och inte förstå varför hon gör som hon gör, men samtidigt tror jag att han kommer att få en hint om hur barnlöshet faktiskt påverkar en kvinna och hennes relation till sin partner. För mig som kvinna var den här boken omskakande och jag tycker att alla kvinnor i fertil ålder borde läsa den. Jag fattade nog inte hur fruktansvärt det kan vara att räkna dagar till ägglossning och mens, ha sex på "rätt" datum och tid, hoppas och varenda gång bli besviken. När känslorna försvinner och allt går på rutin och det enda man kan göra för att känna att man lever är att supa sig full och ragga upp någon på krogen. Jag tror inte att Isobels berättelse är ovanlig i sitt slag och tack vare henne har jag tagit ett beslut - jag kommer inte längre ställa frågan om barn till mina väninnor. Nu har "den verkliga" Isobel nyligen fått barn (läs mer på hennes blogg som jag länkade till ovan!), men hennes ord och känslor kommer att leva i mig i en lång tid framöver.  

Ett litet tillägg bara: trots att huvudpersonen heter Isobel och boken är skriven i jag-form, så säger Isobel att det inte nödvändigtvis handlar om henne själv. Bara så att ni vet.