Uppryckning
Det här kan ju bli intressant...
Dilemma
Idag kom tre tjejer i nian smygande. "Får vi prata med dig en stund?" Det visade sig bli ett långt samtal om något som man som lärare ofta har svårt att hantera. De förde fram kritik mot en kollega. Det fungerar inte på lektionerna, det är pratigt och stökigt, ingen vet vad de ska göra, ingen förstår, läraren kan inte förklara och när eleverna kommer för sent eller ställer frågor kan de få spydiga kommentarer. Tjejerna sa att det märks att den här läraren inte tycker om det här yrket längre - allt är jobbigt, allt är tråkigt, det suckas och stånkas. De hade vid ett par tillfällen försökt att prata med läraren, men utan resultat. "Det är som att prata med en vägg..."
Vad gör man? Det här ställs man ju inför lite då och då och alla skolor har olika sätt att ta itu med det. Jag har arbetat på en skola där rektorn tyckte att man skulle gå till läraren ifråga och prata med henne/honom direkt, på en annan skola ville man att rektorn skulle ta hand om sådana här konflikter.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med informationen. Vad gör ni när elever kommer och berättar sådant här? Tar ni konflikten med läraren direkt eller låter ni informationen gå vidare till någon som har personalansvar? Förslag tas tacksamt emot...
Vad gör man? Det här ställs man ju inför lite då och då och alla skolor har olika sätt att ta itu med det. Jag har arbetat på en skola där rektorn tyckte att man skulle gå till läraren ifråga och prata med henne/honom direkt, på en annan skola ville man att rektorn skulle ta hand om sådana här konflikter.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med informationen. Vad gör ni när elever kommer och berättar sådant här? Tar ni konflikten med läraren direkt eller låter ni informationen gå vidare till någon som har personalansvar? Förslag tas tacksamt emot...
Bokfemman v. 4
Temat för veckans Bokfemma är språk. Nämn 5 böcker med ledordet språk.
Det känns som om jag kommer att upprepa mig själv lite i den här listan, men strunt i det - här är den:
1. Per Nilsson. Älskar hur han uttrycker sig om livets alla betänkligheter: kärlek, sorg, längtan, lycka - allt! Lite kan det kanske bli så att han upprepar sig i bok efter bok, men eftersom jag fullkomligt älskar hans böcker så kan jag inte vara ett dugg kritisk mot detta : ).
2. Jonas Gardell. Läste Frestelsernas berg när jag var runt 20 och sedan var jag fast. Gick på alla hans shower, läste alla böcker, gick på teater skriven av honom. Det mesta är sorgligt trots att det är dolt bakom all humor och det gillar jag. Hans böcker får mig alltid att både skratta och gråta.
3. Daniel Boyacioglu. En kille som verkligen kan leka med språket. Jag har hans diktsamlingar och såg honom som förband till Robyn för ett par år sedan och han blev min älskling. När jag skrev Så klart! var jag bara tvungen att ha med några av hans dikter i kapitlet om poesi. Jag har inte köpt hans skiva, men måste nog göra det...
4. Jonas Hassen Khemiri. Jag härmar Sara: Ett öga rött - behöver jag säga något mer? En bok som också får mig att skratta högt och alla konstiga ord och uttryck är underbara. Mina elever är inte lika lättflörtade - vi läser den i kalssen nu och de irriterar sig mest på språket, men jag har sagt att det går över efter 50 sidor. Sen är det bara kul, kul, kul.
5. Joyce Carol Oates. Äntligen en kvinna i slutet av listan! Jag började med hennes ungdomsböcker som jag bara älskade - hon skriver med ett enkelt språk som ändå inte är torftigt, hon skriver så att ungdomar förstår men ändå får något att tänka på. Hennes vuxenböcker är lika fantastiska - suggestiva och otäcka och vackra - allt omslutet av Oates förtrollande ord och formuleringar.
Många bubblare finns, men det här är favoriterna!
Det känns som om jag kommer att upprepa mig själv lite i den här listan, men strunt i det - här är den:
1. Per Nilsson. Älskar hur han uttrycker sig om livets alla betänkligheter: kärlek, sorg, längtan, lycka - allt! Lite kan det kanske bli så att han upprepar sig i bok efter bok, men eftersom jag fullkomligt älskar hans böcker så kan jag inte vara ett dugg kritisk mot detta : ).
2. Jonas Gardell. Läste Frestelsernas berg när jag var runt 20 och sedan var jag fast. Gick på alla hans shower, läste alla böcker, gick på teater skriven av honom. Det mesta är sorgligt trots att det är dolt bakom all humor och det gillar jag. Hans böcker får mig alltid att både skratta och gråta.
3. Daniel Boyacioglu. En kille som verkligen kan leka med språket. Jag har hans diktsamlingar och såg honom som förband till Robyn för ett par år sedan och han blev min älskling. När jag skrev Så klart! var jag bara tvungen att ha med några av hans dikter i kapitlet om poesi. Jag har inte köpt hans skiva, men måste nog göra det...
4. Jonas Hassen Khemiri. Jag härmar Sara: Ett öga rött - behöver jag säga något mer? En bok som också får mig att skratta högt och alla konstiga ord och uttryck är underbara. Mina elever är inte lika lättflörtade - vi läser den i kalssen nu och de irriterar sig mest på språket, men jag har sagt att det går över efter 50 sidor. Sen är det bara kul, kul, kul.
5. Joyce Carol Oates. Äntligen en kvinna i slutet av listan! Jag började med hennes ungdomsböcker som jag bara älskade - hon skriver med ett enkelt språk som ändå inte är torftigt, hon skriver så att ungdomar förstår men ändå får något att tänka på. Hennes vuxenböcker är lika fantastiska - suggestiva och otäcka och vackra - allt omslutet av Oates förtrollande ord och formuleringar.
Många bubblare finns, men det här är favoriterna!
Jag såg Pippi!
Imorse klockan sju när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet kom Pippi och satte sig snett mittemot mig. Ja, inte den fiktiva Pippi, utan Inger Nilsson. Hon hade en leopardväska som var riktigt snygg (jag äääälskar leopardmönster!) och hon såg ganska trött ut. Precis som alla oss andra en mörk och regnig januarimorgon.
Heath Ledger död
Heath Ledger är död. Han gjorde, enligt mig, en av de bästa och vackraste filmerna som någonsin gjorts: Brokeback Mountain. Jag såg den tre gånger på raken en kväll för snart två år sedan och jag grät, skrattade, förfasades, var arg, njöt, grät igen, funderade...
Det här är till minnet av honom och den gränslösa kärleken.
Det här är till minnet av honom och den gränslösa kärleken.
Filmklipp på K
Jag fick en utmaning av Martin på Svensklärarbloggen så här kommer mitt bidrag. Det blir en riktig klassiker: Karate Kid med Ralph Macchio från 1984. Alla tjejer var såååå kära i den här killen som senare visade sig vara närmare 30 än 20... I alla fall - enjoy!
Jag utmanar Anne-Marie Körling att visa ett filmklipp på L!
Intressant...
| What Cecilia Means |
 You are very open. You communicate well, and you connect with other people easily.You are a naturally creative person. Ideas just flow from your mind. A true chameleon, you are many things at different points in your life. You are very adaptable. You are friendly, charming, and warm. You get along with almost everyone. You work hard not to rock the boat. Your easy going attitude brings people together. At times, you can be a little flaky and irresponsible. But for the important things, you pull it together. You tend to be pretty tightly wound. It's easy to get you excited... which can be a good or bad thing. You have a lot of enthusiasm, but it fades rather quickly. You don't stick with any one thing for very long. You have the drive to accomplish a lot in a short amount of time. Your biggest problem is making sure you finish the projects you start. You are relaxed, chill, and very likely to go with the flow. You are light hearted and accepting. You don't get worked up easily. Well adjusted and incredibly happy, many people wonder what your secret to life is. You are usually the best at everything ... you strive for perfection. You are confident, authoritative, and aggressive. You have the classic "Type A" personality. |
What's your name's hidden meaning?
You make my day award!
Tack snälla Nina och Prins Love för utmärkelsen!
"Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!"
Här kommer min lista!
1. Ja, nummer ett på min lista är definitivt Fröken Nina. Hon skriver jätteroliga inlägg och verkar vara en riktig partyprinsessa. Dessutom gillar jag hennes bok- och filmtips - jag brukar alltid hitta något bra där. Jag tror att vi skulle kunna ha skitkul ihop om vi träffades på riktigt.
2. Nummer två blir Sara. Sara har alltid bra saker att säga och delar även med sig av sina personliga tankar. Henne skulle jag vilja sitta på ett fik eller en bar med och prata om allt möjligt, skola, kultur och existensiella frågor.
3. Malin är ett säkert kort, eftersom jag ofta går in där och läser hennes boktips och Bokfemman förstås! Alltid lika roligt att få denna utmaning, även om jag inte hinner göra den varje vecka.
4. Fröken Anki har tillfälligt flyttat till USA och eftersom jag ääälskar USA är det inspirerande att gå in och läsa om vardagen där.
5. Magistern är sådär härligt cynisk och ironisk och jag får mig alltid ett gott skratt när jag läser hans inlägg. Bakom ironin finns dock alltid något att lära sig.
6. Skolfröken är en kollega som arbetar på gymnasiet men som grundskollärare är det alltid intressant att läsa om andra delar av skolvärlden.
7. Teachgirl har också alltid bra bok- och filmtips att dela med sig av! Vi har lite samma smak så här får jag alltid inspiration!
8. Bokhora brukar jag ständigt återkomma till när jag vill ha lite mer djupgående information kring de böcker jag är sugen på. Likaså om jag ska läsa något med mina elever så brukar jag alltid kolla vad som sägs här om boken. En klippa!
9. Eftersom jag är språkvetare ut i fingerspetsarna gillar jag Liza på Språkmakargatan som skriver om språket, litteratur och skola och lite till.
10. IT-mamman skriver mycket om hur man kan involvera IT mer i skolan, något som jag alltid försöker förbättra själv. Här får jag bra tips på hemsidor och aktiviteter.
Ja, där har ni min lista!
"Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!"
Här kommer min lista!
1. Ja, nummer ett på min lista är definitivt Fröken Nina. Hon skriver jätteroliga inlägg och verkar vara en riktig partyprinsessa. Dessutom gillar jag hennes bok- och filmtips - jag brukar alltid hitta något bra där. Jag tror att vi skulle kunna ha skitkul ihop om vi träffades på riktigt.
2. Nummer två blir Sara. Sara har alltid bra saker att säga och delar även med sig av sina personliga tankar. Henne skulle jag vilja sitta på ett fik eller en bar med och prata om allt möjligt, skola, kultur och existensiella frågor.
3. Malin är ett säkert kort, eftersom jag ofta går in där och läser hennes boktips och Bokfemman förstås! Alltid lika roligt att få denna utmaning, även om jag inte hinner göra den varje vecka.
4. Fröken Anki har tillfälligt flyttat till USA och eftersom jag ääälskar USA är det inspirerande att gå in och läsa om vardagen där.
5. Magistern är sådär härligt cynisk och ironisk och jag får mig alltid ett gott skratt när jag läser hans inlägg. Bakom ironin finns dock alltid något att lära sig.
6. Skolfröken är en kollega som arbetar på gymnasiet men som grundskollärare är det alltid intressant att läsa om andra delar av skolvärlden.
7. Teachgirl har också alltid bra bok- och filmtips att dela med sig av! Vi har lite samma smak så här får jag alltid inspiration!
8. Bokhora brukar jag ständigt återkomma till när jag vill ha lite mer djupgående information kring de böcker jag är sugen på. Likaså om jag ska läsa något med mina elever så brukar jag alltid kolla vad som sägs här om boken. En klippa!
9. Eftersom jag är språkvetare ut i fingerspetsarna gillar jag Liza på Språkmakargatan som skriver om språket, litteratur och skola och lite till.
10. IT-mamman skriver mycket om hur man kan involvera IT mer i skolan, något som jag alltid försöker förbättra själv. Här får jag bra tips på hemsidor och aktiviteter.
Ja, där har ni min lista!
Ifrågasatt - men stärkt ändå...
I tisdags var det föräldramöte på skolan. Fyra mentorer skulle möta föräldrarna i år 9. Vi skulle prata om gymnasieval, betyg, nationella prov och annat viktigt. Fyra tjejer i nian hade bestämt sig för att följa med sina föräldrar dit. Fyra intelligenta och skärpta tjejer. De satte sig vid ett eget bord för att lyssna på vad föräldrar och mentorer hade att säga.
Det började ganska bra. Alla var intresserade och hade kloka frågor. Tills en man får ordet. Han drar upp gammalt skit som hänt tidigare med lärare som inte jobbar längre och ställer frågor som bara rektorn kan svara på. Han ställer en fråga som jag svarar på, klart och tydligt. Han anser inte att han fått svar på sin fråga. Han ältar den om och om igen. Jag svarar och lägger till ännu mer information till mitt svar. Han är ännu inte nöjd. Stämningen i rummet sjunker. Det är vi emot dom, känns det som. Tjejerna sitter med stora ögon och tittar och lyssnar. En mamma blir till sist sur på mannens ältande och säger ifrån. Säger att hon alltid varit nöjd med skolans lärare och informationen hem. Mannen känner behovet att försvara sig, men vägrar att ge oss som jobbar nu någon cred. Han säger: Ja, min son tycker lärarna är bättre, men ta det inte personligt. Jo, det tar jag personligt, säger jag. Tack.
Efter 20 minuters gnäll och petitesser lämnar vi frågan. Många föräldrar kommer fram efter mötet och ger oss beröm. Det känns lite bättre. Halv nio, efter 12 timmars arbetsdag åker vi hem. Vill minnas det positiva och förstår inte behovet hos vissa att alltid se det negativa, att alltid nämna något som drar ner stämningen.
Dagen efter i skolan. De fyra tjejerna dröjer sig kvar i klassrummet efter lektionen. De säger: Cissi, du ska veta vilken respekt vi har för er efter igår. Vad var det där om? Vi var chockade! En av tjejerna sa att hon ville ställa sig upp och säga något, att han kan ju fråga dem istället - de är ju elever och vet hur det är på skolan! Men hon kände att hon inte kunde lägga sig i de vuxnas diskussion. Deras lärdom av mötet var ändå - vilket jobb ni lärare gör! Vilka föräldrar ni måste hantera! Och på vilket fantastiskt sätt ni gör det!
Utan att säga för mycket pratade jag en stund med dem om detta. Och deras ord värmde. Det är ju ändå eleverna som ska trivas i skolan, som ska ha bra lektioner och bra lärare och om man vill veta hur det verkligen är i skolan och få ett ärligt svar - då är det dem man ska fråga!
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget - blev bara inspirerad av Sara och skrev loss. Kanske att vi inte ska lyssna på alla tråkmånsar som bara vill sänka oss. Vi är värda hundra gånger bättre och det finns faktiskt många föräldrar som är mycket tacksamma för det arbete vi gör. Låt oss lyssna på dem istället. Låt de rösterna höras högre.
Sov gott och ha en skön fredag imorgon!
Det började ganska bra. Alla var intresserade och hade kloka frågor. Tills en man får ordet. Han drar upp gammalt skit som hänt tidigare med lärare som inte jobbar längre och ställer frågor som bara rektorn kan svara på. Han ställer en fråga som jag svarar på, klart och tydligt. Han anser inte att han fått svar på sin fråga. Han ältar den om och om igen. Jag svarar och lägger till ännu mer information till mitt svar. Han är ännu inte nöjd. Stämningen i rummet sjunker. Det är vi emot dom, känns det som. Tjejerna sitter med stora ögon och tittar och lyssnar. En mamma blir till sist sur på mannens ältande och säger ifrån. Säger att hon alltid varit nöjd med skolans lärare och informationen hem. Mannen känner behovet att försvara sig, men vägrar att ge oss som jobbar nu någon cred. Han säger: Ja, min son tycker lärarna är bättre, men ta det inte personligt. Jo, det tar jag personligt, säger jag. Tack.
Efter 20 minuters gnäll och petitesser lämnar vi frågan. Många föräldrar kommer fram efter mötet och ger oss beröm. Det känns lite bättre. Halv nio, efter 12 timmars arbetsdag åker vi hem. Vill minnas det positiva och förstår inte behovet hos vissa att alltid se det negativa, att alltid nämna något som drar ner stämningen.
Dagen efter i skolan. De fyra tjejerna dröjer sig kvar i klassrummet efter lektionen. De säger: Cissi, du ska veta vilken respekt vi har för er efter igår. Vad var det där om? Vi var chockade! En av tjejerna sa att hon ville ställa sig upp och säga något, att han kan ju fråga dem istället - de är ju elever och vet hur det är på skolan! Men hon kände att hon inte kunde lägga sig i de vuxnas diskussion. Deras lärdom av mötet var ändå - vilket jobb ni lärare gör! Vilka föräldrar ni måste hantera! Och på vilket fantastiskt sätt ni gör det!
Utan att säga för mycket pratade jag en stund med dem om detta. Och deras ord värmde. Det är ju ändå eleverna som ska trivas i skolan, som ska ha bra lektioner och bra lärare och om man vill veta hur det verkligen är i skolan och få ett ärligt svar - då är det dem man ska fråga!
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget - blev bara inspirerad av Sara och skrev loss. Kanske att vi inte ska lyssna på alla tråkmånsar som bara vill sänka oss. Vi är värda hundra gånger bättre och det finns faktiskt många föräldrar som är mycket tacksamma för det arbete vi gör. Låt oss lyssna på dem istället. Låt de rösterna höras högre.
Sov gott och ha en skön fredag imorgon!
Bokfemman v. 3
Veckans tema för Bokfemman är "senaste". Nämn din topp 5 som baseras på ordet senaste.
Okej, då kör jag på senaste böcker jag laddat ner från Storytel och lyssnat på under promenader och tunnelbanefärder till jobbet.
1. Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Lyssnar jag på just nu parallellt med nummer 5. Ganska underhållande, men jag gillar inte att det är Sara själv som läser. Hon är ganska skrikig och det är jobbigt klockan sju på morgonen. Men lättläst och helt ok.
2. Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Augustprisnominerad barndomsskildring. Jag gillade den verkligen - den fick mig att minnas saker från min egen barndom.
3. Nobels testamente av Liza Marklund. Riktigt spännande! Jag gillar Annika Bengtzon, även om det inte är särskilt djupt eller komplicerat. Här tyckte jag om de faktaavsnitt om Nobel - lärde mig en hel del!
4. Box 21 av Roslund & Hellström. En favorit. Det här var den första bok jag läst av författarparet och den följde med mig länge, länge efteråt. Hemsk, men så finurlig och bra uttänkt. Slutet överraskar! Köpte direkt efterföljarna, men har inte hunnit läsa dem ännu.
5. Tatuerad torso av Helene Tursten. Fick tipset från Nina och har nu stiftat bekantskap med en ny polis, Irene Huss. Har inte kommit så långt, men gillar det än så länge.
Nu är det din tur! Vilken är din topp 5 av senaste?
Okej, då kör jag på senaste böcker jag laddat ner från Storytel och lyssnat på under promenader och tunnelbanefärder till jobbet.
1. Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Lyssnar jag på just nu parallellt med nummer 5. Ganska underhållande, men jag gillar inte att det är Sara själv som läser. Hon är ganska skrikig och det är jobbigt klockan sju på morgonen. Men lättläst och helt ok.
2. Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Augustprisnominerad barndomsskildring. Jag gillade den verkligen - den fick mig att minnas saker från min egen barndom.
3. Nobels testamente av Liza Marklund. Riktigt spännande! Jag gillar Annika Bengtzon, även om det inte är särskilt djupt eller komplicerat. Här tyckte jag om de faktaavsnitt om Nobel - lärde mig en hel del!
4. Box 21 av Roslund & Hellström. En favorit. Det här var den första bok jag läst av författarparet och den följde med mig länge, länge efteråt. Hemsk, men så finurlig och bra uttänkt. Slutet överraskar! Köpte direkt efterföljarna, men har inte hunnit läsa dem ännu.
5. Tatuerad torso av Helene Tursten. Fick tipset från Nina och har nu stiftat bekantskap med en ny polis, Irene Huss. Har inte kommit så långt, men gillar det än så länge.
Nu är det din tur! Vilken är din topp 5 av senaste?
Det kom ett mail...
...till mig en dag i veckan som gick. Ett viktigt mail, som fick mig att tänka efter ordentligt. Så här såg det ut:
Tack för din blogg: låt stå. Den fyller ett hål för lärarstudenter och lärare.
Jag undrar om du vill hjälpa mig.
Jag har läst till lärare länge och nu börjar jag tappa sugen. Jag började 1997-98, gjorde uppehåll, började igen 2003 och har läst fram till juni 2007. Jaghar uppnått totalt 40 poäng nordiska språk, 30 poäng franska, 40 poäng litteraturvetenskap, 7,5 poäng engelska. Det som skiljer mig från två-treterminer heltidsstudier pedagogik (AUO) är tio futtiga franska poäng. Pedagogikkursen börjar ht 2008. Jag fruktar för att jag inte kommer att nå de sista tio
franska poängen. Framför allt för att jag jobbar om dagarna och skriver tentor¨på vissa kvällar och helger.
Jag har under lång tid känt suget att jag älskar kunskap och vill få andra att känna det suget också. De gånger jag vikarierat som skolpersonal fruktar jag har lett till att jag skrämts bort av ungdomar från högstadiet och gymnasiet.
Samtidigt - jag har läst i 14 terminer och jag har 4 terminer kvar. Jag har studiemedel kvar att läsa tre terminer till. Att läsa pedagogik har jag hört är inte lika svårt som att läsa inriktningarna, i mitt fall svenska och franska.
En akademisk lärarexamen ger jobb längre perioder, inte en dag i taget. 40-talisterna skall gå i pension, cirka 1,3 miljoner människor, mellan 2005 och 2015.
Vad ska jag göra? Rådgör mig så skulle jag vara hemskt tacksam.
Det tog någon dag innan jag svarade på mailet. Jag var verkligen tvungen att fundera. Det här är någon som har lagt ner flera år av sitt liv till studier och behöver ett ärligt svar. Hur kan jag svara ärligt utan att svika mina visioner om skolan, om mitt yrkesval, om hur stolt jag är över att vara lärare. Samtidigt är det här en person som verkligen behöver höra hur det är att arbeta i skolan idag och det kan vi nog alla hålla med om att det inte är någon dans på rosor precis. Så här svarade jag:
Tack för ditt mail och dina uppmuntrande ord vad gäller min blogg! Ja, syftet med bloggen är ju att försöka stötta eller hjälpa eller berätta för lärarstudenter och lärare, så att få den bekräftelsen är stort. Tack.
Vad gäller din situation - gud, va svårt. Jag vet egentligen inte vad jag ska svara, men jag ska göra så gott jag kan.
Jag har jobbat som lärare på högstadiet i snart 10 år. Jag har provat att arbeta på landsbygd, i storstad, kommunal skola, friskola, stor skola och liten skola. Jag har vickat både strödagar och längre perioder, men sedan jag blev behörig har jag bara haft fasta tjänster. Jag började plugga 94 men tog studieuppehåll och var inte helt klar förrän 1999. Jag har alltid vetat att jag ville vli lärare - jag har under min studietid aldrig tvivlat på det. Men redan efter mina två första år som riktig lärare började jag få andra tankar. Det var inte alls som jag tänkt mig.
Jag är en person som tänker mycket och kan ha svårt att koppla bort jobbet. Då är man körd inom skolans värld - det har jag insett nu. Man måste kunna koppla bort det som händer under dagarna och ha inställningen att det är ett jobb - inget annat. Det är inget livskall, du kan inte rädda alla, du kan inte hjälpa alla. Detta är svårt om man har höga krav på sig. Man känner sällan att man är nöjd, man får mycket skäll - både från elever och föräldrar. Lönen är ganska kass och löneutvecklingen ännu sämre. Man jobbar mer än man får betalt för. Det finns alldeles för få män (det kanske låter konstigt men det blir väldigt speciellt att arbeta på en arbetsplats där det bara finns kvinnor!). Loven är förstås härliga att ha! Men sommarloven tenderar att bli kortare och kortare och under de andra loven är man så slut så man knappt orkar ta sig för någonting - eller så finns det alltid rättning att göra. Det finns inga egentliga möjligheter att avancera inom yrket. Det är ett mycket svårt och hårt arbete - och det kräver styrka och tålamod. Man måste ha en mycket förstående familj och någon som orkar lyssna när man mår dåligt och står ut när man släpar hem sina rättningskassar på kvällar och helger.
Samtidigt är det bland det bästa som finns. Man får fantastiska stunder med sina elever - och dagens ungdomar är faktiskt ganska underbara. Jag har under mina år i skolan inte träffat på särskilt många som är hemska och elaka, men det beror kanske på vilken skola man hamnar på. Man får hålla på med det man tycker är kul (sina ämnen), läsa böcker, diskutera livsfrågor med eleverna, läsa deras tankar i texterna de skriver. Kollegorna är oftast fantastiska - jag upplever att man får mycket stöd och ingen är rädd för att be om hjälp eller hjälpa. Jag har mycket sällan känt mig ensam om mina tankar och problem - alla sluter upp och tar hand om problemen tillsammans. Fast det är klart - allt hänger ju på om man har en förstående och stöttande skolledare, för det är oftast de som sätter stämningen på skolan. Det är intellektuellt stimulerande, det är spännande och ingen dag är den andra lik. Du har ganska stor frihet och får stort ansvar. Jag har aldrig upplevt att någon försökt "kolla" mig eller bestämma vad jag ska fylla mina lektioner med. Det är skönt, för den friheten tror jag inte många får i sitt arbete.
Jag har hängt mig kvar i skolans värld, men egentligen vet jag att jag vill börja prova på andra saker. Detta märker jag också hos många av mina kollegor - i alla fall de yngre. Vi pratar mycket om situationen i skolan idag och hur ohållbar den är. Jag tror att man kanske orkar ge allt i 10 år - sen finns risken att man blir blasé och bitter om man inte har den rätta inställningen. Speciellt när man ser alla andra i ens årskull som sitter på ett kontor och tjänar 10000-tals kronor mer än en själv samtidigt som man jobbar arslet av sig. DET är jobbigt.
Precis som du säger så är läraryrket säkert på det sättet att man behöver aldrig oroa sig för att bli utan jobb. Sin utbildning har man och man kommer att behövas i framtiden. Förhoppningsvis kommer vi då kunna ställa högre krav på arbetstider, arbetsbörda och löner. Pedagogikterminerna kommer du kunna glida igenom - i alla fall vad jag vet än så länge, fast jag har också hört att det ska bli hårdare nu när LHS i Stockholm gått över till Universitetet (vet inte om du pluggar i Stockholm?).
Jag kan inte råda dig i hur du ska göra - bara ge dig mina tankar så här efter ganska lång tid inom skolan. Jag tror att jag kanske hade valt annorlunda om jag hade fått välja igen. Men jag vet också massor av kollegor som har arbetat som lärare hela sitt liv och aldrig skulle vilja göra något annat. Jag tror att det beror på vilken sorts människa man är. Man måste vara stark - det är huvudsaken.
Ja, jag hoppas att jag inte har ställt till det för dig, utan att jag har kunnat hjälpa dig lite på vägen. Hör gärna av dig igen om du har fler frågor.
Lycka till!
Cecilia
Nu undrar jag: har jag svartmålat läraryrket? Har jag svikit alla oss som kämpar varenda dag i skolans värld? Skulle jag bara ha berättat om hur fantastiskt det faktiskt kan vara? Jag skulle vilja veta hur ni andra lärare skulle ha svarat på det här mailet. Det tycker jag vore mycket intressant att få höra.
Tack för din blogg: låt stå. Den fyller ett hål för lärarstudenter och lärare.
Jag undrar om du vill hjälpa mig.
Jag har läst till lärare länge och nu börjar jag tappa sugen. Jag började 1997-98, gjorde uppehåll, började igen 2003 och har läst fram till juni 2007. Jaghar uppnått totalt 40 poäng nordiska språk, 30 poäng franska, 40 poäng litteraturvetenskap, 7,5 poäng engelska. Det som skiljer mig från två-treterminer heltidsstudier pedagogik (AUO) är tio futtiga franska poäng. Pedagogikkursen börjar ht 2008. Jag fruktar för att jag inte kommer att nå de sista tio
franska poängen. Framför allt för att jag jobbar om dagarna och skriver tentor¨på vissa kvällar och helger.
Jag har under lång tid känt suget att jag älskar kunskap och vill få andra att känna det suget också. De gånger jag vikarierat som skolpersonal fruktar jag har lett till att jag skrämts bort av ungdomar från högstadiet och gymnasiet.
Samtidigt - jag har läst i 14 terminer och jag har 4 terminer kvar. Jag har studiemedel kvar att läsa tre terminer till. Att läsa pedagogik har jag hört är inte lika svårt som att läsa inriktningarna, i mitt fall svenska och franska.
En akademisk lärarexamen ger jobb längre perioder, inte en dag i taget. 40-talisterna skall gå i pension, cirka 1,3 miljoner människor, mellan 2005 och 2015.
Vad ska jag göra? Rådgör mig så skulle jag vara hemskt tacksam.
Det tog någon dag innan jag svarade på mailet. Jag var verkligen tvungen att fundera. Det här är någon som har lagt ner flera år av sitt liv till studier och behöver ett ärligt svar. Hur kan jag svara ärligt utan att svika mina visioner om skolan, om mitt yrkesval, om hur stolt jag är över att vara lärare. Samtidigt är det här en person som verkligen behöver höra hur det är att arbeta i skolan idag och det kan vi nog alla hålla med om att det inte är någon dans på rosor precis. Så här svarade jag:
Tack för ditt mail och dina uppmuntrande ord vad gäller min blogg! Ja, syftet med bloggen är ju att försöka stötta eller hjälpa eller berätta för lärarstudenter och lärare, så att få den bekräftelsen är stort. Tack.
Vad gäller din situation - gud, va svårt. Jag vet egentligen inte vad jag ska svara, men jag ska göra så gott jag kan.
Jag har jobbat som lärare på högstadiet i snart 10 år. Jag har provat att arbeta på landsbygd, i storstad, kommunal skola, friskola, stor skola och liten skola. Jag har vickat både strödagar och längre perioder, men sedan jag blev behörig har jag bara haft fasta tjänster. Jag började plugga 94 men tog studieuppehåll och var inte helt klar förrän 1999. Jag har alltid vetat att jag ville vli lärare - jag har under min studietid aldrig tvivlat på det. Men redan efter mina två första år som riktig lärare började jag få andra tankar. Det var inte alls som jag tänkt mig.
Jag är en person som tänker mycket och kan ha svårt att koppla bort jobbet. Då är man körd inom skolans värld - det har jag insett nu. Man måste kunna koppla bort det som händer under dagarna och ha inställningen att det är ett jobb - inget annat. Det är inget livskall, du kan inte rädda alla, du kan inte hjälpa alla. Detta är svårt om man har höga krav på sig. Man känner sällan att man är nöjd, man får mycket skäll - både från elever och föräldrar. Lönen är ganska kass och löneutvecklingen ännu sämre. Man jobbar mer än man får betalt för. Det finns alldeles för få män (det kanske låter konstigt men det blir väldigt speciellt att arbeta på en arbetsplats där det bara finns kvinnor!). Loven är förstås härliga att ha! Men sommarloven tenderar att bli kortare och kortare och under de andra loven är man så slut så man knappt orkar ta sig för någonting - eller så finns det alltid rättning att göra. Det finns inga egentliga möjligheter att avancera inom yrket. Det är ett mycket svårt och hårt arbete - och det kräver styrka och tålamod. Man måste ha en mycket förstående familj och någon som orkar lyssna när man mår dåligt och står ut när man släpar hem sina rättningskassar på kvällar och helger.
Samtidigt är det bland det bästa som finns. Man får fantastiska stunder med sina elever - och dagens ungdomar är faktiskt ganska underbara. Jag har under mina år i skolan inte träffat på särskilt många som är hemska och elaka, men det beror kanske på vilken skola man hamnar på. Man får hålla på med det man tycker är kul (sina ämnen), läsa böcker, diskutera livsfrågor med eleverna, läsa deras tankar i texterna de skriver. Kollegorna är oftast fantastiska - jag upplever att man får mycket stöd och ingen är rädd för att be om hjälp eller hjälpa. Jag har mycket sällan känt mig ensam om mina tankar och problem - alla sluter upp och tar hand om problemen tillsammans. Fast det är klart - allt hänger ju på om man har en förstående och stöttande skolledare, för det är oftast de som sätter stämningen på skolan. Det är intellektuellt stimulerande, det är spännande och ingen dag är den andra lik. Du har ganska stor frihet och får stort ansvar. Jag har aldrig upplevt att någon försökt "kolla" mig eller bestämma vad jag ska fylla mina lektioner med. Det är skönt, för den friheten tror jag inte många får i sitt arbete.
Jag har hängt mig kvar i skolans värld, men egentligen vet jag att jag vill börja prova på andra saker. Detta märker jag också hos många av mina kollegor - i alla fall de yngre. Vi pratar mycket om situationen i skolan idag och hur ohållbar den är. Jag tror att man kanske orkar ge allt i 10 år - sen finns risken att man blir blasé och bitter om man inte har den rätta inställningen. Speciellt när man ser alla andra i ens årskull som sitter på ett kontor och tjänar 10000-tals kronor mer än en själv samtidigt som man jobbar arslet av sig. DET är jobbigt.
Precis som du säger så är läraryrket säkert på det sättet att man behöver aldrig oroa sig för att bli utan jobb. Sin utbildning har man och man kommer att behövas i framtiden. Förhoppningsvis kommer vi då kunna ställa högre krav på arbetstider, arbetsbörda och löner. Pedagogikterminerna kommer du kunna glida igenom - i alla fall vad jag vet än så länge, fast jag har också hört att det ska bli hårdare nu när LHS i Stockholm gått över till Universitetet (vet inte om du pluggar i Stockholm?).
Jag kan inte råda dig i hur du ska göra - bara ge dig mina tankar så här efter ganska lång tid inom skolan. Jag tror att jag kanske hade valt annorlunda om jag hade fått välja igen. Men jag vet också massor av kollegor som har arbetat som lärare hela sitt liv och aldrig skulle vilja göra något annat. Jag tror att det beror på vilken sorts människa man är. Man måste vara stark - det är huvudsaken.
Ja, jag hoppas att jag inte har ställt till det för dig, utan att jag har kunnat hjälpa dig lite på vägen. Hör gärna av dig igen om du har fler frågor.
Lycka till!
Cecilia
Nu undrar jag: har jag svartmålat läraryrket? Har jag svikit alla oss som kämpar varenda dag i skolans värld? Skulle jag bara ha berättat om hur fantastiskt det faktiskt kan vara? Jag skulle vilja veta hur ni andra lärare skulle ha svarat på det här mailet. Det tycker jag vore mycket intressant att få höra.
En samvetsfråga...
Och ångesten tränger sig på...
Ja, då var det här underbara jullovet slut! Har precis skrivit klart de sista omdömena i svenska för nian - det känns så skönt - även om jag vet att jag kommer få titta på dem igen, men då finns det i alla fall något att utgå ifrån.
Annars har det varit en väldigt produktiv dag. Jag har bakat det fantastiska surdegsbrödet (som tar typ en vecka att baka, men det är värt det), jag har skrivit lite på nya projektet (ja, det går långsamt, långsamt framåt), jag har tränat och fixat matlåda till imorgon.
Så jag kan inte klaga egentligen - jag känner mig ganska redo att gå tillbaka till jobbet och ta itu med nationella prov och annat roligt som väntar den här terminen. Det ska bli lite omorganiseringar på jobbet nu och jag har fått släppa mina sexor i svenska vilket jag är lite ledsen för, men istället ska jag satsa mer på niorna. Vi ska börja med att läsa Saknad av Karin Alvtegen och ta lite diskussioner kring hemlöshet och utsatthet, skriva insändare och argumenterande texter. Lite senare i vår ska vi läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri och diskutera språk, språkbruk och språkhistoria. Det är alltid lika roligt och eleverna gillar det. Ska även försöka få biljetter till niona till Stadsteaterns uppsättning av Khemiris Invasion! (tack Sara för tipset!) - så förhoppningsvis blir det både bio- och teaterbesök i vår.
Dags för nedvarvning nu! Harry Potter väntar!
Annars har det varit en väldigt produktiv dag. Jag har bakat det fantastiska surdegsbrödet (som tar typ en vecka att baka, men det är värt det), jag har skrivit lite på nya projektet (ja, det går långsamt, långsamt framåt), jag har tränat och fixat matlåda till imorgon.
Så jag kan inte klaga egentligen - jag känner mig ganska redo att gå tillbaka till jobbet och ta itu med nationella prov och annat roligt som väntar den här terminen. Det ska bli lite omorganiseringar på jobbet nu och jag har fått släppa mina sexor i svenska vilket jag är lite ledsen för, men istället ska jag satsa mer på niorna. Vi ska börja med att läsa Saknad av Karin Alvtegen och ta lite diskussioner kring hemlöshet och utsatthet, skriva insändare och argumenterande texter. Lite senare i vår ska vi läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri och diskutera språk, språkbruk och språkhistoria. Det är alltid lika roligt och eleverna gillar det. Ska även försöka få biljetter till niona till Stadsteaterns uppsättning av Khemiris Invasion! (tack Sara för tipset!) - så förhoppningsvis blir det både bio- och teaterbesök i vår.
Dags för nedvarvning nu! Harry Potter väntar!
Bra böcker - och dåliga
Ja, jag har de senaste dagarna sjunkit djupt in i bokträsket och suttit med näsan över en bok nästan hela tiden. Men det är ju så härligt när man fullständigt ger sig in i handlingen i en bra bok - då går det inte bara att sluta!
Jag håller på för fullt med Harry Potter and the Order of the Phoenix, men jag läser bara ett kapitel om dagen, bara för att dra ut på det goda lite... Och det betyder ju också att jag har tid att läsa annat samtidigt! Ett par av mina elever berättade för mig att de hade läst en kul bok som heter Mina hemligheter av Sophie Kinsella, så den gick jag och lånade på bibblan. En riktig chic-lit-roman visade det sig vara! Jag brukar ju inte läsa sådant, men den här var ok, faktiskt. Väldigt lättläst, helt förutsägbart, men ändå ganska kul. Väldigt mycket Bridget Jones. Det står på baksidan av boken att den ska bli film med Kate Hudson i huvudrollen och när jag fick reda på det så kunde jag ju självklart inte få bort bilden av henne i rollen som Emma, tjejen det handlar om. Jag tror som många andra att man ska vänta med att läsa boken och se filmen istället.
I min telefon har jag nu lyssnat klart på Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Jag hade inga förväntningar alls på den här boken - jag visste ju att den blev Augustnominerad och att den blivit hyllad i medierna, men jag visste egentligen inte vad den skulle handla om. Det visade sig vara en vacker berättelse om en flicka som växer upp med sin pappa under 70-talet och deras tillvaro tillsammans. Jag är ju inte född på 60-talet som författaren, men för mig var det ändå en trip down the memory lane. En massa minnen kom tillbaka till mig och dessa blandades med Åsas berättelse. Vackert, sorgligt och mycket läsvärt.
Till sist - en riktigt dålig bok: Ingen är så söt som du av Siv Widerberg, som handlar om Sophie, 14 år, som råkar ut för en pedofil som hon fått kontakt med på en chattsida. Hela boken går ut på att Emine, Sophies bästa kompis, ska ta reda på vem den här pedofilen är och till sin hjälp har hon sin mamma och sin kompis Johans morfar (!). Ja, jag vet inte vad jag ska säga - ämnet är brinnande hett och viktigt, men själva storyn är bara kass. Språket är föråldrat, det finns inga 14-åringar som i verkligheten uttrycker sig så som de gör i boken. Redan där började jag reta mig. Förlåt Siv, men ska man skriva ungdomsböcker så måste man ha lite koll på hur ungdomar uttrycker sig. Sen att man drar in en morfar i alltsammans, en morfar som skriver på sin skrivmaskin hemma men nu ska hjälpa Emines mamma med stavningen på chattsidan på internet, eftersom hon är från Turkiet!? Nej, det blev bara helt fel för mig. Någon som har läst den här och tycker annorlunda?
Men som Jonas Hassen Khemiri sa när han besökte en skola jag jobbade på förut: Man måste läsa dåliga böcker för att veta vilka som är bra och det är ju helt rätt. Därför tänkte jag nu läsa The Kite Runner av Hosseini. Såg att den kommer som film i mars - det blir bra! En annan fantastisk bok som blir film i mars är Låt den rätte komma in av Ajvide Lundqvist. Har lovat mina elever att vi ska gå på den tillsammans - något som jag ser fram emot i vår!
Varför slappa på lovet - när man kan jobba????
Ja, jag har gjort det. Jag har jobbat på lovet. Jag vet, det är skitdumt. Men nu har jag skrivit alla omdömen i engelska till vårens utvecklingssamtal och det känns hur bra som helst. Problemet är bara att jag har svenskan kvar - kanske imorgon, kanske inte. Det är bara det att den där j-a kassen med alla orättade uppgifter i har stått och hånat mig i hallen sen den 21 december och nu orkade jag bara inte se den längre. Jag får bara hoppas att jag får igen den här tiden när alla mina kollegor sitter om ett par veckor och skriver dem. Jag lovar, då ska jag gå hem med gott samvete.
Nu ska jag plocka fram stora tekannan och en riktigt bra film!
Nu ska jag plocka fram stora tekannan och en riktigt bra film!