Jag undrar så...

...varför det är så få elever i grundskolan som vet hur man tar ut stödord i en text och utifrån dessa skriver en egen text med sina egna ord?

Nu kör jag ett krafttag i sexan och verkligen tränar detta om och om igen. Idag var det dags för en faktatext om legenden om Lucia. Därefter fick de stryka under max 20 stödord, lägga ifrån sig originaltexten och skriva sin egen text utifrån stödorden. Det var jättesvårt för många, men de som fixade det skrev riktigt fina texter. De använde sina egna ord: ingen skrev processioner, utan att människorna gick i följe, ingen skrev att luciafirandet idag är kommersialiserat och sekulariserat, utan att firandet inte längre är kopplat till kyrkan utan mer handlar om att affärerna ska tjäna pengar. Och till sist - ingen skrev att ståthållaren tvingade Lucia att arbeta på en bordell, utan på ett horhus. Ja, det var så jag förklarade ordet...

Men min fråga är: hur kommer det sig att de inte kan det här med stödord? Hur kommer det sig att de bara skriver av originaltexten? Hur arbetar man de tidiga åren i skolan? Det undrar jag...

Jag är så smart!

Haha, idag kom jag på världens bästa grej - tror jag i alla fall. Lyssna på detta:

Mina sexor som jag har i svenska har en liten blå skrivbok som de skriver sina texter och uppgifter i. En sån där skrivbok tar slut på ungefär en termin. Jag har alltid ständigt dåligt samvete för att jag aldrig hinner titta i deras skrivböcker - ordentligt - det är bara snabba ögonkast under lektionstid och lite stjärnor och Bra jobbat! och sånt där helt meningslöst lite här och där. Jag har ofta ambitionen att jag SKA skriva bättre omdömen och därför samlar jag in böckerna ungefär varannan vecka. Problemet är att när jag ska träffa dem nästa gång så har jag i alla fall inte hunnit skriva i deras skrivböcker. Suck.

Men, här kommer min nya idé: de ska få en skrivbok till. Så, när jag samlar in deras skrivböcker efter ett stort arbete, så kan de fortsätta med nästa arbete i nästa skrivbok! Jag ser ju förstås också nackdelarna med detta, till exempel att man inte vet i vilken skrivbok man skrev vad, att det är lättare att en av skrivböckerna försvinner etc. Jag tänker inte byta skrivbok under pågående arbete förstås utan bara efter ett större arbetsområde, vilket kanske blir var femte, var sjätte vecka.

Det borde väl funka, eller? Har ni samma problem som jag? Och hur löser ni det i så fall?

Vygotskij i praktiken

Vi har på jobbet fått i uppdrag att läsa en bok som heter Vygotskij i praktiken och är skriven av Leif Strandberg. Jag har ännu inte kommit så långt i boken, men har redan träffat på en hel del intressanta resonemang som har fått mig att fundera på vissa saker som man gör och inte gör som lärare.

I det inledande kapitlet pratar Strandberg bland annat om aktivitet och hur aktivitet på olika sätt är en förutsättning för lärande. De aktiviteter som leder till lärande är enligt Vygotskij sociala, medierade, situerade och kreativa. Sociala, för att vi alltid lär oss av aktiviteter tillsammans med andra, sådant som vi senare klarar av på egen hand. Medierade, för att vi alltid använder oss av hjälpmedel i våra aktiviteter. Vi möter alltså inte världen direkt, utan använder oss av olika verktyg och tecken för att lösa problem eller uppgifter. Situerade, för att människans aktiviteter alltid äger rum i specifika situationer och platser. Kreativa, för att det är i kreativiteten som vi överskrider gränser, testar nytt, kommer till nya slutsatser (s. 11-12).

Det här med aktivitet tyckte jag var mycket intressant att läsa om och lite senare skriver Strandberg (s. 13):

"[...] den framgångsrika eleven ägnar mycket tid åt sitt lärande, har bra kontakt med sina lärare, samtalar ofta med vuxna och kamrater, placerar sig i klassrummet så att interaktioner underlättas, frågar och svarar, nyttjar tillgängliga hjälpmedel, antecknar, läser, räknar. Kort och gott, den framgångsrika elevens mest utmärkande kännetecken är aktivitet."

Genast började jag tänka på mina elever. Det är inte alltid det bubblar av aktivitet i klassrummet direkt. Faktiskt så kan jag nog säga att det är mer undantag än regel. Många elever gör minsta möjliga, orkar inte fråga om de inte förstår, orkar inte läsa läxor, orkar inte räcka upp handen, orkar inte skriva en hel mening, orkar inte läsa en hel bok. Då blir resultatet givetvis därefter. Ingen aktivitet - inget lärande. Vissa lektioner kan jag gå ifrån helt genomsvett - jag har pratat, visat, skrivit, förklarat, frågat, svarat, läst och samtalat. Det är jag som har stått för aktiviteten, helt klart. Eleverna går ifrån lektionen lika trötta som jag, fast av en helt annan orsak.

Ibland kan jag beskylla mig själv för att jag inte är tillräckligt inspirerande, att inaktiviteten beror på att jag har tråkiga uppgifter, väljer tråkiga böcker, har tråkiga genomgångar som inte kittlar till aktivitet hos mina elever. Men samtidigt tänker jag att det faktiskt inte bara kan bero på mig. Jag är en del av lärandeprocessen, jag är den som ser till att möjligheten till aktivitet och lärande finns i klassrummet, men sedan måste också eleverna vilja lära sig, vilja försöka, vilja aktivera sig.

Jag kan inte trolla - det är helt säkert. Jag kan inte hälla kunskapen i mina elevers hjärnor. Det måste alltså ske någon slags aktivitet. Och den måste eleverna själva stå för.

Mätt på ord

Ibland kommer jag in i perioder då jag blir mätt på ord och just nu är jag inne i en sådan period.

Detta beror nästan uteslutande på att jag under de senaste två veckorna haft alla utvecklingssamtal, rättat 40 engelskuppsatser om Forrest Gump och nu påbörjat rättningen av nästa hög med noveller, artiklar och personbeskrivningar.

När jag blir mätt på ord är det nästan omöjligt för mig att producera några ord själv. Det enda jag klarar av är att ta in från andra. Jag klarar alltså att rätta (i måttliga ransoner varje dag), jag orkar att läsa lite "lättare" skönlitteratur för min egen skull och jag kan hänga med i lättsamma filmer och tv-program.

Men det blir svårt att ringa vänner, det blir svårt att hålla lektioner, det blir svårt att kommunicera med kollegor och det blir svårt att blogga.

Jag hoppas att ni alla därute som hälsar på mig på bloggen står ut med att mina inlägg just nu är väldigt sparsamma och inte så djupa.

Tack och lov för att det fortfarande är söndag och jag kan ladda en liten stund till inför veckan som kommer. Ikväll blir det USA-planer med sambon och senare på TV blir det "Ensam mamma söker" som innehåller precis så mycket information som jag orkar ta in.

Att göra listor

Jag har i ett par dagar nu funderat på ett inlägg som handlar om listans vara eller icke vara. Jag är nämligen en list-makare av stora mått och frågan är om det är bra eller dåligt.

Jag gillar att göra listor över vad jag ska göra, vad jag ska köpa, vilka restauranger jag vill gå på, vilka filmer jag vill se...Jag tycker om listor för att jag där kan pricka av saker jag har gjort och på så sätt se listan minska. Jag har dessutom så himla mycket att komma ihåg - alla som är lärare vet hur det är - och om jag inte hade mina listor skulle jag inte ha någon koll alls. Den här veckans lista har bland annat innehållit:

1. Skriva omdömen om niorna
2. Skriva åtgärdsprogram för en elev
3. Göra målbeskrivning i engelska till sexorna
4. Göra uppgifter till boken vi läser på engelskan i år 6
5. Skriva mail till sex olika föräldrar
6. Planera den kommande Kulturdagen
7. Ha utvecklingssamtal
8. Kopiera upp gamla nationella prov till niorna

med mera, med mera...

Frågan är nu om listan stressar mer än den lugnar? Detta hade vi en diskussion om på jobbet, där någon tyckte att man absolut inte ska skriva listor, eftersom de bara finns överallt - som post-it-lappar på datorskärmar, i kalendern och i något kollegieblock från arbetslagsmötet - och gör inget annat än att stressar upp en. Hur rogivande är det till exempel att komma till jobbet klockan åtta en morgon och mötas av fem illgula post-it-lappar som bara skriker åt en vad man måste göra före lektionen halv nio? Nej, inte så kul. Och ibland kan jag få värsta rycket på kvällarna när jag gått och lagt mig och kommer på något jag inte får glömma, så måste jag gå upp och skriva ner det, så att jag kan slappna av. Inte så hälsosamt, jag vet.

I Skolvärlden idag står det om sömnsvårigheter och att var tredje lärare lider av sömnproblem av olika slag. Dessutom är grundskollärare är mer drabbade än gymnasielärare. I artikeln säger Marie Hansson att listskrivandet är ett tecken på att man har en ohållbar arbetssituation.

Jag har alltid tyckt att mina listor hjälper mig massor, men efter den här listdiskussionen har jag varit tvungen att tänka till. Är det så att jag verkligen blir mindre stressad? Eller stressar listan egentligen bara ännu mer? För problemet är ju att jobblistan egentligen aldrig blir kortare, utan varje gång man stryker något så läggs ju något annat alltid till. Och kanske inte bara EN sak, utan två-tre saker. Listans funktion är ju att lindra stressen och då måste ju listan minska - inte bli längre.

Jag fick tipset att göra kortare listor, med kanske bara 4-5 saker uppskrivna, saker som man bara MÅSTE göra inom en kortare period, kanske en vecka. Sedan kan man ha en annan lista för saker som man måste göra på lite längre sikt. Jag tyckte att det var en bra idé och den ska jag pröva.

Hur hanterar ni allt som ska göras och inte får glömmas bort? Skriver ni listor? Eller har ni något annat sätt att hantera det? Skriv och berätta!

Mina tankar om 40-timmarsvecka för lärare

Jag känner att jag behöver skriva lite om det här med 40-timmarsvecka för lärare och hur det funkar för mig. I senaste numret av Skolvärlden fanns ett reportage om en skola i Norrköping som infört 40-timmarsvecka på prov och hur personalen upplevde det. Det var väldigt intressant att läsa - och precis som jag upplever det finns det fördelar och nackdelar.

Vad jag tycker funkar bra är att med gott samvete gå hem efter en arbetsdag och inte behöva ta med sig något arbete hem. Förra året när jag behövde hjälp med arbetsuppgifter som jag verkligen inte hann med ens i mina 45 timmar, fick jag svaret från min chef :"Men du har ju 10 timmar förtroendetid också!" BLÄ.

Det var alltid snack om timmar hit och timmar dit och ibland blev det gnälligt bland personalen. Man hade inte koll på vad som var reglerad tid, utan man höll bara på sina lektioner. Det betydde att vissa kunde glida in halv tolv en måndag och åka från skolan elva på fredagen - om man hade ett bra schema. Kul för dem, men vi som stannade kvar på skolan och jobbade fick ta hand om alla elever som kom och knackade på, det var vi som svarade i telefon, det var vi som blev haffade i korridorerna av vikariefixaren och fick hoppa in där det behövdes. När det var temadagar var det alltid snack om att "Jag börjar inte förrän elva den dagen - ska jag verkligen behöva....???" Vet inte om ni känner igen er, men... Nu är det 40 timmar som gäller - alla ska vara där, helt enkelt, och alla hjälps åt.

Jag tycker också att det är skönt att när jag är sjuk eller tjänstledig så dras det bara en (1) dag - inte 1,4! Kanske en petitess, men ändå. Jag fick också högre lön och får dessutom vara med på den privata sektorns lönehöjningar, vilket innebär minst 3% i år. (Plus firmafester med massor av människor av manligt kön OCH alkohol!)

Det negativa är att man får mer lektionstid. Jag undervisar 20 timmar i veckan, i den kommunala skolan undervisade jag 17. Och då kan ju alla räkna ut den ekvationen: det håller inte. Tiden räcker inte till. Så klart.
Så, det blir övertid precis som vanligt, MEN vi får ta ut den under höstlovet och jullovet, vilket betyder att vi har lov som alla andra.

Att jobba 40-timmarsvecka tror jag gynnar oss som jobbar MYCKET - som lägger ner mycket tid på planering och efterarbete. Och med risk för att reta upp mina kollegor därute, så tror jag att de som är väldigt negativa till 40-timmarsvecka är de som faktiskt inte gör sina 35+10-timmarsveckor som ingår i ferietjänsten. För vad man än säger så vet jag att det finns många som inte gör det - jag kan räkna upp en hel del på de skolor som jag har arbetat på.

Ja, så på det hela taget, ibland funkar det bra med 40 timmar, ibland mindre bra.
Vad säger ni?

Pust...

Sitter framför datorn nu efter en lååång dag på jobbet. Ska försöka att inte sitta här så länge - måste ut och få lite frisk luft också. En stor betongslägga far runt i skallen på mig, det dunkar och vill inte släppa. Har haft tre utvecklingssamtal, som gick jättebra, men gud vad det tar på krafterna. Jag har ju fått hoppa in och ta över mentorskapet i nian och det är inte helt lätt att hålla utvecklingssamtal med elever som går sitt sista år på grundskolan och föräldrarna har en massa frågor som jag knappt vet svaret på. Som tur är, är de flesta förstående och gulliga, både elever och föräldrar.

Men vad gör man nu, när klockan är kvart i sex och morgondagens lektioner inte är ett dugg planerade. Jag har ju lovat mig själv att inte ta med mig jobb hem nu när jag jobbar 40-timmarsvecka och så får det alltså bli. Inga skrivböcker med hem, inga uppsatser.

Ikväll blir det en promenad och en pocketbok - för min egen skull.

Good news and bad news...

Ja, det finns både bra och dåliga saker med att vara sjuk och ligga hemma i sängen.

The good news:

Man får hem Pedagogiska Magasinet och får i lugn och ro läsa om Tema Utvecklande samtal - mycket, mycket bra! Fick mig en hel del tankeställare. Artikeln om
Kvisthamraskolan som kör med elevledda samtal lät intressant, plus att man då har fler samtal som pågår samtidigt! Måste nästan mejla den skolan för att få veta mer... Dessutom kom ett paket med böcker bland annat Goodnight nobody som vi ska läsa i The English Bookclub. Mysigt.

The bad news:

Jag missar takvandringen på Riddarholmen plus restaurangbesöket med jobbet idag. Hade sett fram emot det så mycket, men men... Man kan inte få allt.


Då var det dags...

...för höstens obligatoriska förkylning att infinna sig. När sambon for iväg på 30-årsfest igår stannade jag hemma i soffan under en filt. Hade det ganska bra, men halsen gör ont, ont. Läste ut Det stulna hjärtat av Lauren Kelly (JC Oates) och den var otäck! Skum, gripande, men mest otäck. Ett illamående sköljde över mig när jag läste, men det gick bara inte att släppa. Oates skriver så vackert, hennes språk är små kringelkrokar och inget som händer är förutsägbart. Gåshud! Just nu ligger Djur och Brudgummen av samma författarinna på mitt nattduksbord, men jag får nog vänta lite. Måste hämta mig en dag eller två. Nu behöver jag något lättsmält. Vi får se vad det blir.

Så vad göra idag? Tvättid klockan 12. Måste ut med alla sopor som ska källsorteras - vårt kök ser ut som en återvinningsstation just nu...

Nej, för tillfället ser sängen mycket inbjudande ut. Och jag har ju inte börjat på Harry Potter and the Order of the Phoenix ännu. Soporna får vänta. Nu vill jag läsa!

Nyare inlägg