Elevers attityder, värderingar och läsvanor
LR presenterade förra veckan rapporten "Yttrandefriheten i skolan" som är baserad på en undersökning kring elevers attityder, värderingar och läsvanor. Undersökningen visar skrämmande samband mellan intolerans mot sina medmänniskor och avsaknaden av läsning. Upp till 10% av eleverna menar att alla människor inte har samma värde och upp till 18% säger att homosexualitet är en sjukdom. Dessutom visar undersökningen att var tionde elev inte har läst en skönlitterär bok inom skolans ram under den senaste terminen.
Vad kan det bero på att våra barn och ungdomar inte läser i skolan längre och varför känner många att det de faktiskt läser inte berör dem? På min skola baseras all svenskundervisning på skönlitteratur. Vi har en liten bokdepå med klassuppsättningar med böcker och dessutom har vi ju ett fantastiskt cirkulationsbibliotek att tillgå i Stockholm. Problemet är, känner jag, att många envisas med att läsa romaner som På västfronten intet nytt och Skriet från vildmarken med sina klasser. Riktigt bra böcker, men inspirerar de till fortsatt läsning bland dagens tonåringar? Jag är inte så säker på det.
Om målet för skolan i allmänhet och svenskämnet i synnerhet är att få ungdomar att läsa mer, att lära sig av litteraturen, att diskutera och argumentera, att testa sina åsikter med varandra, att reflektera och känna igen sig - då måste ju vi svensklärare anpassa oss efter detta. Vi måste ge våra ungdomar böcker som de kan relatera till. Idag finns en uppsjö av fantastisk ungdomslitteratur, som jag på många håll anser stå outnyttjad. Och när man använder den kan man - trist nog - få tråkiga kommentarer från sina kollegor. Jag har bestämt mig för att inte läsa På västfronten... med mina nior - något som retat upp en del. Men jag känner att jag vill läsa böcker som tar upp ämnen och konflikter som ungdomar idag ställs inför. Jag vill bestämma tillsammans med mina elever vilka böcker vi ska läsa. Jag har ofta flera förslag på böcker som jag visar upp och oftast brukar eleverna faktiskt vara sugen på de flesta, men för det mesta väljer vi ändå en bok som relaterar till något som hänt eller till en diskussion vi haft. Det passar mig och mina elever och så vill jag fortsätta jobba.
Därför är jag lite rädd för diskussionen kring en litterär kanon i skolan. Om jag var tvungen att följa en lista med rekommenderad litteratur, skulle jag vissna som svensklärare. Jag förstår självklart att eleverna måste läsa klassiker och känna till stora svenska och utländska författare (vi läser faktiskt sådana böcker också!), men att någon skulle bestämma det här åt mig är oacceptabelt. Läroplanen ser ut som den gör för att vi ska kunna ha frihet kring innehållet i vår undervisning och så tycker jag att det ska få vara.
Någon som tycker annorlunda eller har andra kommentarer? Jag fortsätter gärna diskussionen!
Läs hela LR:s rapport här:
http://www.lr.se/lrweb/Home.nsf/ByKey/PKAEL-6TTJSL/$file/Yttrandefriheten%20i%20skolan.pdf
Vad kan det bero på att våra barn och ungdomar inte läser i skolan längre och varför känner många att det de faktiskt läser inte berör dem? På min skola baseras all svenskundervisning på skönlitteratur. Vi har en liten bokdepå med klassuppsättningar med böcker och dessutom har vi ju ett fantastiskt cirkulationsbibliotek att tillgå i Stockholm. Problemet är, känner jag, att många envisas med att läsa romaner som På västfronten intet nytt och Skriet från vildmarken med sina klasser. Riktigt bra böcker, men inspirerar de till fortsatt läsning bland dagens tonåringar? Jag är inte så säker på det.
Om målet för skolan i allmänhet och svenskämnet i synnerhet är att få ungdomar att läsa mer, att lära sig av litteraturen, att diskutera och argumentera, att testa sina åsikter med varandra, att reflektera och känna igen sig - då måste ju vi svensklärare anpassa oss efter detta. Vi måste ge våra ungdomar böcker som de kan relatera till. Idag finns en uppsjö av fantastisk ungdomslitteratur, som jag på många håll anser stå outnyttjad. Och när man använder den kan man - trist nog - få tråkiga kommentarer från sina kollegor. Jag har bestämt mig för att inte läsa På västfronten... med mina nior - något som retat upp en del. Men jag känner att jag vill läsa böcker som tar upp ämnen och konflikter som ungdomar idag ställs inför. Jag vill bestämma tillsammans med mina elever vilka böcker vi ska läsa. Jag har ofta flera förslag på böcker som jag visar upp och oftast brukar eleverna faktiskt vara sugen på de flesta, men för det mesta väljer vi ändå en bok som relaterar till något som hänt eller till en diskussion vi haft. Det passar mig och mina elever och så vill jag fortsätta jobba.
Därför är jag lite rädd för diskussionen kring en litterär kanon i skolan. Om jag var tvungen att följa en lista med rekommenderad litteratur, skulle jag vissna som svensklärare. Jag förstår självklart att eleverna måste läsa klassiker och känna till stora svenska och utländska författare (vi läser faktiskt sådana böcker också!), men att någon skulle bestämma det här åt mig är oacceptabelt. Läroplanen ser ut som den gör för att vi ska kunna ha frihet kring innehållet i vår undervisning och så tycker jag att det ska få vara.
Någon som tycker annorlunda eller har andra kommentarer? Jag fortsätter gärna diskussionen!
Läs hela LR:s rapport här:
http://www.lr.se/lrweb/Home.nsf/ByKey/PKAEL-6TTJSL/$file/Yttrandefriheten%20i%20skolan.pdf
GRUL
Ikväll har jag varit på ett mycket intressant seminarium om Upplevelsebaserat lärande på Utbildningsradion. Det handlar om att man använder en metodik där eleverna är deltagare i lärande aktiviteter. Man behandlar verkliga problem i en simulerad miljö. Det handlar oftast om en problemställning där deltagarna måste samtala, diskutera, förhandla, resonera och analysera sig fram till en lösning eller fatta ett beslut, antingen i grupp eller individuellt. Frågorna är vanligtvis kopplade till värdegrund eller problem som inte har ett specifikt svar. I de flesta fall tar man en roll och träder in i den simulerande miljön, vilket gör det lättare för deltagaren att byta perspektiv i frågan.
På GRUL:s hemsida finns handledningar, spel och mycket annat att ladda ner - allt är gratis!
Uppmanar alla intresserade att gå in och kolla!
Titta under länkar!
Besviken...
Har precis komit hem från en föreläsning på jobbet som skulle likna någon sorts fortbildning. Jag gick dit med en förhoppning om att få lära mig något nytt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var ganska meningslöst.
Varför står vi lärare ut med alla dessa oproffsiga föreläsningar som ska ge oss fortbildning? Och varför är det nästan ALLTID så att det är kass? Vem är det egentligen som köper in föreläsningarna och hur går det till? Jag kan inte fatta hur man kan satsa stora pengar på en föreläsning som man inte vet kvalitén på! Jag skulle aldrig någonsin ge mina elever en bok eller visa en film som jag inte visste skulle intressera dem på ett eller annat sätt, eller uppnådde en viss kvalité. Mina elever är mina största kritiker och jag vet att jag måste hålla mig till en viss nivå, annars får jag både dem, deras föräldrar och min chef på mig.
Nä, jag blir bara besviken. Bara för att jag är lärare betyder det inte att jag nöjer mig med vad som helst. Jag vet att jag borde vara TACKSAM. Men jag är inte det. Jag är faktiskt trött på att bli behandlad som ett barn av föreläsare som inte kan rikta innehållet rätt eller är helt utan karisma.
Imorgon ska jag till UR och då - då vet jag att jag kommer att lära mig massor! Halleluja!
Varför står vi lärare ut med alla dessa oproffsiga föreläsningar som ska ge oss fortbildning? Och varför är det nästan ALLTID så att det är kass? Vem är det egentligen som köper in föreläsningarna och hur går det till? Jag kan inte fatta hur man kan satsa stora pengar på en föreläsning som man inte vet kvalitén på! Jag skulle aldrig någonsin ge mina elever en bok eller visa en film som jag inte visste skulle intressera dem på ett eller annat sätt, eller uppnådde en viss kvalité. Mina elever är mina största kritiker och jag vet att jag måste hålla mig till en viss nivå, annars får jag både dem, deras föräldrar och min chef på mig.
Nä, jag blir bara besviken. Bara för att jag är lärare betyder det inte att jag nöjer mig med vad som helst. Jag vet att jag borde vara TACKSAM. Men jag är inte det. Jag är faktiskt trött på att bli behandlad som ett barn av föreläsare som inte kan rikta innehållet rätt eller är helt utan karisma.
Imorgon ska jag till UR och då - då vet jag att jag kommer att lära mig massor! Halleluja!
Shoo bre av Douglas Foley
Har precis avslutat arbetet med ungdomsromanen Shoo bre av Douglas Foley i år 9 och måste rekommendera den till alla svensklärare.
Här får vi möta Oscar och Elias, två unga killar i förorten, som på ytan verkar väldigt olika, men som på insidan brottas med samma sorters problem. Omöjlig kärlek är ett tema som går som en röd tråd genom hela boken, men andra teman som att hitta sin identitet, att välja rätt i livet tas också upp.
Boken har ett engagerande språk med driv och flyt, konflikterna är intressanta och fångar lätt eleverna och det finns massor med händelser som går att ha givande diskussioner kring, bl.a. hur tjejerna i boken skildras, hur man hanterar att bli dumpad eller vad man gör med vänner som sviker.
Läs den med dina elever - den mest ovillige kommer att bli övertygad!
Här får vi möta Oscar och Elias, två unga killar i förorten, som på ytan verkar väldigt olika, men som på insidan brottas med samma sorters problem. Omöjlig kärlek är ett tema som går som en röd tråd genom hela boken, men andra teman som att hitta sin identitet, att välja rätt i livet tas också upp.
Boken har ett engagerande språk med driv och flyt, konflikterna är intressanta och fångar lätt eleverna och det finns massor med händelser som går att ha givande diskussioner kring, bl.a. hur tjejerna i boken skildras, hur man hanterar att bli dumpad eller vad man gör med vänner som sviker.
Läs den med dina elever - den mest ovillige kommer att bli övertygad!
Ämnet som Skolverket glömde
Någon mer än jag som undervisar i svenska som språkval? Grattis. Du har dragit högvinsten. För visst är det så det känns.
När jag började arbeta som lärare fick jag direkt svenska/engelska som språkval på mitt schema. Hade ingen aning om vad det var. Ingen annan heller. Kunde inte få några raka svar från någon, inte ens min chef. "Läs lite läxor eller traggla lite stavning", var tipsen jag fick. Jo du, visst. Det kan man ju prova. Men jag förstod ganska snabbt att den här sortens undervisning inte funkade på de här eleverna. Det var stökigt, ingen hade sina böcker med sig, ingen ville göra nåt. Skolk var vanligt. Trots det kämpade jag på med mina uppgifter, men jag kan säga att jag inte gick till lektionerna med glädje. Jag förstod till slut att det var jag som hade gått på den stora niten - att undervisa den här gruppen - för att ingen annan ville. Och jag var ju ny och oerfaren och visste ingenting. Tack för den.
Sista dagen på vårterminen 2004 fick jag veta att jag skulle ha niorna i svenska som språkval kommande läsår. Fick direkt magknip. Jag hade ju hört talas om den här gruppen. Det skulle inte bli kul. Men då gjorde min rektor något smart. Hon satte ihop mig med specialläraren på skolan, som kände större delen av de här eleverna. Inte så konstigt, eftersom de flesta av dem hade sådana behov. Koncentrationssvårigheter, dyslexi, sociala problem, skolk - allt fanns där. Men genast kände jag mig lugnare. Vi träffades i början på höstterminen och ställde oss frågan: vad behöver de här eleverna mest av allt?
Oftast är ju grupperna ett hopplock av elever ur olika klasser, vilket kan skapa dynamik, men även otrygghet. Därför är det av stor vikt att man snabbt inarbetar ett lugnt och tryggt klassrumsklimat. Eleverna måste få känna att de duger och att de är trygga i gruppen. Elevgruppen är dessutom ofta heterogen och många elever som väljer ämnet har ”misslyckats” med både svenskan och engelskan, vilket har gett dem lågt självförtroende. Eleverna tror ofta att det inte klarar av något, att de inte kan något, att det de presterar inte duger. Som pedagog har man alltså ett stort ansvar för att försöka vända denna onda cirkel, att uppmuntra och peppa, att ha roligt tillsammans, att leda eleverna mot kanske sina första mål, att genomföra och slutföra en uppgift tillsammans, att arbeta med att eleverna lär känna varandra så att de känner att de kan vara sig själva, att stärka dem så mycket att de faktiskt vågar misslyckas utan känna sig värdelösa, att ge dem verktygen att lyckas.
Något som vi upptäckte när vi arbetade med vår undervisningsgrupp var att 9 av 10 elever var ”högerhjärnade”, alltså de använder till största del sin högra hjärnhalva. Den högra hjärnhalvan står för känslor, intuition, samband, helhet, färger, bilder, symboler, mönster, kreativitet och fantasi. Detta var något som verkligen fick oss att få upp ögonen för varför vi hade den elevgrupp vi hade framför oss i bänkarna. De passade inte riktigt in i den ”vanliga” undervisningen, som allt som oftast gick ut på att lära in fakta, ha ordning och reda, siffror, detaljer och verbal information. Den här elevgruppen behöver alltså en annan sorts undervisning, och vi kände att vi helt enkelt var tvungna att sätta deras förutsättningar och kompetens i första rummet när vi arbetade med dem och därför var vi också tvungna att skapa uppgifter som passade dem.
När jag började arbeta som lärare fick jag direkt svenska/engelska som språkval på mitt schema. Hade ingen aning om vad det var. Ingen annan heller. Kunde inte få några raka svar från någon, inte ens min chef. "Läs lite läxor eller traggla lite stavning", var tipsen jag fick. Jo du, visst. Det kan man ju prova. Men jag förstod ganska snabbt att den här sortens undervisning inte funkade på de här eleverna. Det var stökigt, ingen hade sina böcker med sig, ingen ville göra nåt. Skolk var vanligt. Trots det kämpade jag på med mina uppgifter, men jag kan säga att jag inte gick till lektionerna med glädje. Jag förstod till slut att det var jag som hade gått på den stora niten - att undervisa den här gruppen - för att ingen annan ville. Och jag var ju ny och oerfaren och visste ingenting. Tack för den.
Sista dagen på vårterminen 2004 fick jag veta att jag skulle ha niorna i svenska som språkval kommande läsår. Fick direkt magknip. Jag hade ju hört talas om den här gruppen. Det skulle inte bli kul. Men då gjorde min rektor något smart. Hon satte ihop mig med specialläraren på skolan, som kände större delen av de här eleverna. Inte så konstigt, eftersom de flesta av dem hade sådana behov. Koncentrationssvårigheter, dyslexi, sociala problem, skolk - allt fanns där. Men genast kände jag mig lugnare. Vi träffades i början på höstterminen och ställde oss frågan: vad behöver de här eleverna mest av allt?
Oftast är ju grupperna ett hopplock av elever ur olika klasser, vilket kan skapa dynamik, men även otrygghet. Därför är det av stor vikt att man snabbt inarbetar ett lugnt och tryggt klassrumsklimat. Eleverna måste få känna att de duger och att de är trygga i gruppen. Elevgruppen är dessutom ofta heterogen och många elever som väljer ämnet har ”misslyckats” med både svenskan och engelskan, vilket har gett dem lågt självförtroende. Eleverna tror ofta att det inte klarar av något, att de inte kan något, att det de presterar inte duger. Som pedagog har man alltså ett stort ansvar för att försöka vända denna onda cirkel, att uppmuntra och peppa, att ha roligt tillsammans, att leda eleverna mot kanske sina första mål, att genomföra och slutföra en uppgift tillsammans, att arbeta med att eleverna lär känna varandra så att de känner att de kan vara sig själva, att stärka dem så mycket att de faktiskt vågar misslyckas utan känna sig värdelösa, att ge dem verktygen att lyckas.
Något som vi upptäckte när vi arbetade med vår undervisningsgrupp var att 9 av 10 elever var ”högerhjärnade”, alltså de använder till största del sin högra hjärnhalva. Den högra hjärnhalvan står för känslor, intuition, samband, helhet, färger, bilder, symboler, mönster, kreativitet och fantasi. Detta var något som verkligen fick oss att få upp ögonen för varför vi hade den elevgrupp vi hade framför oss i bänkarna. De passade inte riktigt in i den ”vanliga” undervisningen, som allt som oftast gick ut på att lära in fakta, ha ordning och reda, siffror, detaljer och verbal information. Den här elevgruppen behöver alltså en annan sorts undervisning, och vi kände att vi helt enkelt var tvungna att sätta deras förutsättningar och kompetens i första rummet när vi arbetade med dem och därför var vi också tvungna att skapa uppgifter som passade dem.
Vi ville hitta ett sätt att motivera eleverna att komma främst till skolan i allmänhet och till våra lektioner i synnerhet. Vi ville att kreativiteten och det kritiska tänkandet hos den här elevgruppen skulle vändas från något negativt till något positivt. Vi ville höja statusen på gruppen/ämnet, samt få eleverna att förstå att deras sätt att tänka var något bra. Att uppmuntra, stötta, ha roligt tillsammans, arbeta tillsammans och lotsa dem mot framgång, trodde vi skulle få deras egenvärde att öka. Det här blev en riktig utmaning. Men vi utgick från elevernas vardag och behov och fick ihop åtta kurser som vi kallade: Kommunicera mera, Läsa och skriva för livet, Dikten och du, Filmens värld, Reklam – påverka eller påverkas?, Informationssökning – Hitta rätt och lätt, Språkliga äventyr och Att vara du.
Det blev succé. Efter några veckor hade vi nästan 100% närvaro på lektionerna, för ingen "vågade" missa en lektion. Eleverna växte och hade roligt. Och de lärde sig massor. Det hela mynnade ut i att vi skrev läromedlet Så klart! Svenska som språkval* tillsammans, där vi samlade våra uppgifter och tankar kring ämnet.
Idag blir dessa grupper bara större och större och det finns ingen egentlig plan för vad dessa lektioner ska fyllas med. Men om du undervisar i svenska som språkval skulle jag vilja ge dig några tips:
- Försök ha elevernas verklighet och intresse för ögonen.
- Glöm inte heller bort att ha kul tillsammans med eleverna – ett gott skratt tillsammans, ett uppmuntrande ord, någon som frågar hur man mår, att få känna hur det känns att faktiskt genomföra och lyckas med en uppgift – kan vara det enda positiva som de här eleverna får uppleva under en skoldag.
- Strunta i om det inte blir så mycket gjort ibland, om gruppen är stökig eller pratig – gör en övning där de får röra på sig och diskutera med varandra. Utnyttja deras enorma fantasi och kreativitet!
Och glöm inte, att som pedagog arbeta med elevgrupper som har valt svenska som språkval är en stor och viktig uppgift. De här barnen och ungdomarna behöver dig!
* Så klart! Svenska som språkval finns att köpa på www.bonnierutbildning.se
Drömmen om läraryrket
Jag visste ganska tidigt att jag ville bli lärare. Kanske inte på högstadiet, men under gymnasiet praoade jag på min gamla högstadieskola och upptäckte att jag gillade att stå framför en klass - och jag var dessutom bra på det! Jag trivdes med eleverna helt enkelt.
Så efter gymnasiet fick jag praktik på en låg- och mellanstadieskola, där jag agerade lärarassistent i en tvåa; jag rättade matteläxor, läste med elever som behövde det, jag till och med spelade tvärflöjt för dem vid jul (stackars barn...). Men fortfarande tyckte jag att det var kul med barnen, jag kände att jag faktiskt gjorde nytta när jag satt med dem och tragglade igenom "Pettson och Findus" för 27:e gången. Och jag fick skratta! Varenda dag hände det saker som man tyst skrattade för sig själv åt när man gick hem efter jobbet. Kort sagt, jag bara kände det: "Här ska jag vara.". Inte att jag ansåg det vara ett kall, för det tror jag inte ett dugg på, men jag fann min roll, en plats där jag kände mig hemma.
I januari 1994 kom jag in på grundskollärarprogrammet för år 4-9 i Göteborg och jag trivdes fantastiskt bra. Mina medstudenter var hängivna, ambitiösa och såg med stor entusiasm fram emot studierna och att få börja arbeta som lärare 4,5 år senare. Vi var där för att vi ville det. Visst fanns det de som avvek efter ett tag, men det var oftast inte för att de inte ville bli lärare, utan för att ämnesstudierna var för hårda. För herregud, vad vi pluggade. Men vi hjälpte varandra, pushade och stöttade, och den där grammatiktentan, som det gick rykten om att bara 25% av alla studenter klarade första gången, gick hur bra som helst.
Under praktiken och pedagogikterminerna fick vi en större insyn i hur det egentligen var att arbeta som lärare, för visst hade man en förutfattad mening om att det skulle handla om undervisning och bara undervisning. Men ändå var vi ganska skyddade från verkligheten, vilket snart skulle visa sig. Första jobbets första år var ett helvete. Aldrig någonsin vill jag uppleva det igen. Jag slet som ett djur, jobbade säkert tolv timmar om dagen, plus på helgerna. Aldrig hade jag trott att jag skulle få ta på mig så många roller, förutom lärarrollen; socialarbetare, polis, kurator och morsa ligger nog närmare sanningen om vad det innebär att vara lärare idag. Och har man inte fattat att det är så, kan man lika gärna lägga ner.
Idag är jag otroligt mycket säkrare i min lärarroll och det känns så skönt. Jag vet var mina gränser går och jag är mycket tydligare med att visa mina elever det. Jag är bättre på att visa dem respekt och därmed är de respektfulla tillbaka. Jag vet hur mycket tid jag ska lägga ner på planering utan att det ska bli överarbetat. Det är till och med så att jag kan gå in i en lektionssal idag, helt oplanerad, och faktiskt få till det ändå. Och jag älskar mina elever, hur klyschigt det än låter. Hur pubertala, ointresserade, trötta och jobbiga de än är ibland, så ger de mig så mycket tillbaka. Jag har vid flertalet gånger gått till jobbet trött och halvsjuk och inte direkt pigg på att ställa mig framför 28 hormonstinna tonåringar, men när man stiger in i klassrummet, ser de här små (nja, inte alltid - är man 156 cm lång så är man ständigt i underläge) liven sitta framför en och någon räcker upp handen och säger: "Är du trött idag - om du vill kan vi ta rast så kan du gå hem och lägga dig?" och flinar med glimten i ögat, då kan man inte annat än älska dem.
Och det är min fulla övertygelse att har man inte ett genuint intresse för och en äkta kärlek till barn och ungdomar så passar man inte som lärare. Sen kan man ha en doktorsexamen hur mycket man vill, men saknas engagemanget och kärleken, så blir det inte bra.
Jag har aldrig någonsin varit övertygad om att jag ska arbeta som lärare hela mitt liv. Jag har pluggat extrakurser i biblioteks- och informationsvetenskap under mina första år som lärare, för att ha en väg ut. Det låter kanske hemskt, men så är det. Denna stress, denna arbetsmiljö, denna otacksamma löneutveckling gör att man inte tycker att det är värt det i längden. Dessutom tror jag att det är bra för lärare att prova på andra yrken - vi har en tendens att gnälla rätt mycket om vi blir kvar på samma ställe för länge.
Men en sak är säker, det är lärare jag är i hjärtat, även om ni hittar mig på andra ställen i framtiden.
Så efter gymnasiet fick jag praktik på en låg- och mellanstadieskola, där jag agerade lärarassistent i en tvåa; jag rättade matteläxor, läste med elever som behövde det, jag till och med spelade tvärflöjt för dem vid jul (stackars barn...). Men fortfarande tyckte jag att det var kul med barnen, jag kände att jag faktiskt gjorde nytta när jag satt med dem och tragglade igenom "Pettson och Findus" för 27:e gången. Och jag fick skratta! Varenda dag hände det saker som man tyst skrattade för sig själv åt när man gick hem efter jobbet. Kort sagt, jag bara kände det: "Här ska jag vara.". Inte att jag ansåg det vara ett kall, för det tror jag inte ett dugg på, men jag fann min roll, en plats där jag kände mig hemma.
I januari 1994 kom jag in på grundskollärarprogrammet för år 4-9 i Göteborg och jag trivdes fantastiskt bra. Mina medstudenter var hängivna, ambitiösa och såg med stor entusiasm fram emot studierna och att få börja arbeta som lärare 4,5 år senare. Vi var där för att vi ville det. Visst fanns det de som avvek efter ett tag, men det var oftast inte för att de inte ville bli lärare, utan för att ämnesstudierna var för hårda. För herregud, vad vi pluggade. Men vi hjälpte varandra, pushade och stöttade, och den där grammatiktentan, som det gick rykten om att bara 25% av alla studenter klarade första gången, gick hur bra som helst.
Under praktiken och pedagogikterminerna fick vi en större insyn i hur det egentligen var att arbeta som lärare, för visst hade man en förutfattad mening om att det skulle handla om undervisning och bara undervisning. Men ändå var vi ganska skyddade från verkligheten, vilket snart skulle visa sig. Första jobbets första år var ett helvete. Aldrig någonsin vill jag uppleva det igen. Jag slet som ett djur, jobbade säkert tolv timmar om dagen, plus på helgerna. Aldrig hade jag trott att jag skulle få ta på mig så många roller, förutom lärarrollen; socialarbetare, polis, kurator och morsa ligger nog närmare sanningen om vad det innebär att vara lärare idag. Och har man inte fattat att det är så, kan man lika gärna lägga ner.
Idag är jag otroligt mycket säkrare i min lärarroll och det känns så skönt. Jag vet var mina gränser går och jag är mycket tydligare med att visa mina elever det. Jag är bättre på att visa dem respekt och därmed är de respektfulla tillbaka. Jag vet hur mycket tid jag ska lägga ner på planering utan att det ska bli överarbetat. Det är till och med så att jag kan gå in i en lektionssal idag, helt oplanerad, och faktiskt få till det ändå. Och jag älskar mina elever, hur klyschigt det än låter. Hur pubertala, ointresserade, trötta och jobbiga de än är ibland, så ger de mig så mycket tillbaka. Jag har vid flertalet gånger gått till jobbet trött och halvsjuk och inte direkt pigg på att ställa mig framför 28 hormonstinna tonåringar, men när man stiger in i klassrummet, ser de här små (nja, inte alltid - är man 156 cm lång så är man ständigt i underläge) liven sitta framför en och någon räcker upp handen och säger: "Är du trött idag - om du vill kan vi ta rast så kan du gå hem och lägga dig?" och flinar med glimten i ögat, då kan man inte annat än älska dem.
Och det är min fulla övertygelse att har man inte ett genuint intresse för och en äkta kärlek till barn och ungdomar så passar man inte som lärare. Sen kan man ha en doktorsexamen hur mycket man vill, men saknas engagemanget och kärleken, så blir det inte bra.
Jag har aldrig någonsin varit övertygad om att jag ska arbeta som lärare hela mitt liv. Jag har pluggat extrakurser i biblioteks- och informationsvetenskap under mina första år som lärare, för att ha en väg ut. Det låter kanske hemskt, men så är det. Denna stress, denna arbetsmiljö, denna otacksamma löneutveckling gör att man inte tycker att det är värt det i längden. Dessutom tror jag att det är bra för lärare att prova på andra yrken - vi har en tendens att gnälla rätt mycket om vi blir kvar på samma ställe för länge.
Men en sak är säker, det är lärare jag är i hjärtat, även om ni hittar mig på andra ställen i framtiden.
Studiedag
Igår hade vi studiedag på skolan, vilken skulle ägnas åt betygskriterierna - igen! Förra läsåret var vi med i ett bedömningsprojekt där lärare från några skolor runtom i Stockholm träffades och diskuterade betyg och bedömning. Faktiskt riktigt bra och vi insåg att bedömningen av våra elevers kunskaper såg mycket olika ut. Efter timmar av diskussion satte vi oss ned och skrev ner våra lokala betygskriterier för år 8 och nedåt, vi slet som djur med att få det klart, men ingenting hände. De kom inte ut på skolans hemsida och varken elever eller föräldrar kunde ta del av dem.
Anledningen till detta var att de formellt såg så olika ut och det är ju av stor vikt att dessa dokument ser proffsiga och välarbetade ut. Så, när vi förra veckan fick veta att vi återigen skulle viga en studiedag till dessa målbeskrivningar spred sig ett missnöje i kollegiet. Förrvirring uppstod, som vanligt, om vad vi egentligen skulle göra - och varför. Många ställde sig frågan om varför inte en projektgrupp utses som arbetar med formalian kring dessa dokument - hur kommer det sig att 80 pedagoger ska sitta en hel dag med att ändra rubriker till Times New Roman, storlek 12, fet stil? Snacka om resursslöseri...
Men nu är det klart i alla fall. Men med tanke på att de borgerliga vann valet kommer det väl inte dröja särskilt länge innan vi återigen sitter där i våra ämnesgrupper och ska skriva nya betygskriterier för år 6 och 7. Jag hoppas verkligen att Skolverket då tar sitt ansvar och besparar oss det besväret.
Anledningen till detta var att de formellt såg så olika ut och det är ju av stor vikt att dessa dokument ser proffsiga och välarbetade ut. Så, när vi förra veckan fick veta att vi återigen skulle viga en studiedag till dessa målbeskrivningar spred sig ett missnöje i kollegiet. Förrvirring uppstod, som vanligt, om vad vi egentligen skulle göra - och varför. Många ställde sig frågan om varför inte en projektgrupp utses som arbetar med formalian kring dessa dokument - hur kommer det sig att 80 pedagoger ska sitta en hel dag med att ändra rubriker till Times New Roman, storlek 12, fet stil? Snacka om resursslöseri...
Men nu är det klart i alla fall. Men med tanke på att de borgerliga vann valet kommer det väl inte dröja särskilt länge innan vi återigen sitter där i våra ämnesgrupper och ska skriva nya betygskriterier för år 6 och 7. Jag hoppas verkligen att Skolverket då tar sitt ansvar och besparar oss det besväret.
Välkomna!
Jag arbetar som lärare i svenska och engelska på ett högstadium i Stockholm och här kommer jag att berätta om mina dagliga arbetssysslor och upplevelser på skolan. Jag kommer också att ta upp och diskutera pedagogisk litteratur, samt pedagogiska dilemman och frågeställningar som man som lärare i dagens skola ställs inför. Jag hoppas att alla ni som är intresserade av pedagogik och undervisning och är lika diskussionssugna som jag, skriver till mig och berättar om er vardag, ställer frågor och ger kommentarer på mina inlägg.
Än en gång - välkomna!