Låt stå!

Under marknadsföringen av mitt och Heléne Nordbergs läromedel "Så klart!" har vi möjlighet att träffa och prata med lärare från hela Sverige och det är alltid lika roligt. Men man upptäcker också att upplevelsen av vår yrkessituation och de förhållanden vi arbetar under inte har med geografiska lägen att göra - de är lika över hela landet! Alla har vi tidsbrist, vi hinner inte med att planera och utvärdera våra lektioner, vi hinner inte samtala med varandra, vi bråkar med chefen om att få tid att rätta nationella prov, vi har inte råd att köpa läromedel som skulle förbättra vår situation, många av oss blir inte ens bjudna på kaffet på skolan, får vi en bulle under en studiedag eller en pocketbok vid julavslutningen är vi MYCKET tacksamma, vi har sällan tid för återhämtning, vi anstränger oss till det yttersta för att hjälpa och stötta våra elever och deras föräldrar, men mycket sällan upplever vi att vi får uppskattning för vårt arbete. OK, det ingår i våra arbetsuppgifter, men att slita som vi gör och för det mesta inte få någon positiv feedback alls eller till och med skäll för det man gjort, det tär på oss.

När vi under middagen efter läromedelspresentationerna har ett litet boklotteri blir det så tydligt att vi lärare är så tacksamma för allt vi får. Bonnier Utbildning lottar alltså ut två klassuppsättningar av Linas kvällsbok 1 och 2 plus lite romaner och deckare till lärarna. När vår marknadsförare talar om det här för församlingen stiger det ett jubel i salen, folk applåderar och skrattar. Jag förvånades i början men nu förstår jag. Vi FÅR aldrig någonting. V blir aldrig bjudna på någonting. Vi är så tacksamma så fort någon vill ge oss någonting - helt gratis! Och när det väl händer så är det första vi tänker på hur det ska komma eleverna till användning. Så osjälviska är vi.

Ett vackert och beundransvärt drag hos lärarkåren, men kanske också lite tragiskt...