Dilemma

Idag kom tre tjejer i nian smygande. "Får vi prata med dig en stund?" Det visade sig bli ett långt samtal om något som man som lärare ofta har svårt att hantera. De förde fram kritik mot en kollega. Det fungerar inte på lektionerna, det är pratigt och stökigt, ingen vet vad de ska göra, ingen förstår, läraren kan inte förklara och när eleverna kommer för sent eller ställer frågor kan de få spydiga kommentarer. Tjejerna sa att det märks att den här läraren inte tycker om det här yrket längre - allt är jobbigt, allt är tråkigt, det suckas och stånkas. De hade vid ett par tillfällen försökt att prata med läraren, men utan resultat. "Det är som att prata med en vägg..."

Vad gör man? Det här ställs man ju inför lite då och då och alla skolor har olika sätt att ta itu med det. Jag har arbetat på en skola där rektorn tyckte att man skulle gå till läraren ifråga och prata med henne/honom direkt, på en annan skola ville man att rektorn skulle ta hand om sådana här konflikter.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med informationen. Vad gör ni när elever kommer och berättar sådant här? Tar ni konflikten med läraren direkt eller låter ni informationen gå vidare till någon som har personalansvar? Förslag tas tacksamt emot...

Avundsjuk...

...blir jag när jag läser om alla som redan har sommarlov. Vi slutar inte förrän på FREDAG!!! Har helt vanliga dagar enligt schema både idag och imorgon och ni kan ju gissa hur kreativa och entusiastiska elever och lärare är vid det här laget.

Det är på lägsta möjliga nivå. Film och lekar. Eleverna börjar bli lagom trötta på det nu. "Nej, ska vi leka den här lektionen också??!!" Nej, det handlar helt enkelt om kvalificerad barnpassning. Eller inte ens kvalificerad faktiskt. Bara jävligt dyr sådan.

I eftermiddag är det avtackning också. Jag ska ju sluta så jag blir en av dem som ska avtackas. Lite nervöst är det faktiskt. Vet inte riktigt hur jag kommer reagera. Men som tur är så är vi ganska många som slutar så man kan försvinna lite i mängden.

Måste upp och kolla över betygen igen också. Jag som var så säker har börjat vackla. Ska man fria eller fälla när det gäller slutbetyg i nian? Alla jag frågar säger olika saker, så jag antar att jag måste lita på min berömda kvinnliga intuition. Brukar bli bra till slut.

Möte med lärarstudenter

Idag satt jag i en panel och blev utfrågad av lärarstudenter om mitt yrke. De pluggade sin första termin på lärarprogrammet och ville veta hur det var att arbeta som lärare. Det ställde riktigt intressanta frågor vilket gjorde att man var tvungen att tänka till ordentligt.

Bland annat fick vi frågan hur man gör när man märker att man inte tycker om en elev. Påverkar det bemötandet? Bedömningen? Hur förhåller man sig professionell i sådana sammanhang? Bra fråga, tycker jag. Vi träffar ju hela tiden människor vi inte kommer överens med, så det är klart att det händer med elever också. Man klickar helt enkelt inte med alla. Men vad gör man då när man känner att man inte kommer överens med en elev?

Det viktigaste tror jag är att man håller sig professionell och hela tiden är medveten om sina känslor. Man måste erkänna för sig själv att man känner som man gör, annars tror jag att man är illa ute. När man väl har erkänt sina känslor kan man arbeta vidare med sig själv. Varför triggar den här eleven mig? Vad är det jag tycker så illa om? Om man kan ringa in dessa faktorer kanske man kan se om det finns något mönster. Det sägs ju ofta att det som du irriterar dig på hos andra är ofta något som ligger nära dina egna egenskaper.

Jag kan ta ett exempel. Jag har svårt för elever som älskar att tala om för mig när jag har fel, sådana som vill skriva mig på näsan och gärna inför hela klassen. Eller besserwissrar. Det är jobbigt. Men när jag går till mig själv så inser jag ju att det självklart har med att gör att jag själv är en liten besserwisser. Jag tycker om att ha rätt och tala om för andra hur de ska göra. Ett lite jobbigt karaktärsdrag som jag ständigt jobbar med. Men denna medvetenhet gör också att det blir lättare att ta dessa elever. De liknar ju mig!

När jag ska bedöma och betygssätta elever som jag vet att jag har svårt för, brukar jag alltid låta en-två kollegor titta på elevens texter eller andra redovisningar för att det ska bli en så rättvis bedömning som möjligt. I klassrummet försöker jag alltid ha en respektfull och vänlig ton mot alla, men jag är rädd för att kroppsspråk och tonfall ibland avslöjar mig. Jag försöker dock alltid visa att jag lyssnar på just dessa elever, så om de har bra förslag på vad vi ska jobba med eller har andra idéer på hur vi ska lägga upp undervisningen, så brukar jag ofta försöka genomföra just detta. Det är väl ett sätt att visa att jag lyssnar och tycker att det de har att säga är viktigt. Kanske gör jag så för att jag vill döva mitt dåligt samvete, jag vet inte.

Jag tycker i alla fall att det är en viktig fråga och den fick mig verkligen att tänka till. Hur gör ni när ni träffar elever som ni inte kommer överens med?

Jag kan inte redovisa idag, för att...

Har vi hört den förut? O ja. Och det roligaste (eller inte...) är dessa fantastiska bortförklaringar som broderas ut och aldrig verkar ta slut.

Idag skulle åtta av mina elever hålla ett kort tal på ca 5 minuter på engelska. De skulle tala om något som har gjort ett intryck på dem eller förändrat dem på något sätt. De fick instruktionen för två veckor sedan - en mycket tydlig arbetsgång med betygskriterier och datum. De har haft tid på lektionerna att arbeta med talet och till och med haft en håltimme vid ett tillfälle. De har själva fått skriva upp sig på det datum som passade dem bäst. OK, de som fick skriva på sist fick ju förstås det "sämsta" det vill säga det första datumet, men har ändå haft god tid på sig.

Trots detta kommer det två elever som inte har gjort uppgiften. Jag vet precis vad som ska komma när du lite försiktigt ställer sig intill mig i början av lektionen och tyst säger: "Jag har inte förberett mig...". Jag har blivit så trött på alla bortförklaringar att jag har sagt till mina elever att jag behöver inte höra någon förklaring till varför de inte har gjort läxan, inte har läst på till provet, inte har läst ut boken, inte har förberett talet... Det enda de behöver tala om för mig är att de inte gjort vad de skulle ha gjort - punkt. Förklaringen är faktiskt rätt ointressant - tycker jag.

På vår skola nu har vi helt gått ifrån "omprov" eftersom eleverna sätter det hela i system - går till lektionssalen, tittar på provet, lämnar in det blankt och säger att de skriver om det på omprovstiden. Eller till och med säger till läraren dagen innan provet ska skrivas att de tänker vänta till omprovet. Detta har bara lett till att vi lärare sitter och gör prov efter prov, jagar elever och hela tiden måste rätta prov och annat flera månader efter sista inlämningsdatum. Nu går vi ut med att det inte blir några omprov i den gamla bemärkelsen. Är man inte där på provdagen så får man visa på andra sätt att man uppnår målen, till exempel under lektionstid. Om det visar sig sedan att läraren inte har tillräckligt med bedömningsunderlag kan man få göra ett prov.

Frågan är vad jag ska göra nu med mina elever i engelska. Ska de få streck i protokollet? Ska de få en andra chans? Hur har ni gjort på era skolor? Används omprov? Vad gör ni med elever som inte redovisar sina uppgifter, som mina engelskelever idag till exempel? Skulle ni ge dem ett nytt datum eller skulle ni säga att det är kört?

Och nästa fråga: vilka är de mest fantastiska bortförklaringar ni har fått från era elever?

Lärarens alla roller

Något som ofta brukar diskuteras är alla roller som en lärare har under sitt verksamma yrkesliv. Pedagog, mamma, kurator, polis, socialarbetare…tja, ni kan säkert komma på fler. Mats Wahl talade i måndags om hur han tycker att alla dessa olika roller gör läraryrket svagt och slitsamt, främst den roll som innebär att du ska vara kompis med dina elever. Just denna kompisroll, menade Wahl, har bidragit till den låga status som läraryrket har idag.

 

I och med att du hela tiden bemöter dina elever med olika roller, vid ett tillfälle som sträng lärare, i nästa som omtänksam mammafigur och i ytterligare ett annat tillfälle som schysst kompis, har eleverna svårt att relatera till vilken roll du innehar just vid det tillfället när de ser eller träffar dig. Idag har lärare och elev en sådan nära och personlig relation, och då menade Wahl rent statusmässigt, att eleverna i princip kan dissa dig som människa. Det kunde man inte förr, för då hade man sin status, kraft och roll som enbart ”lärare” i kostym och slips eller kjol och blus.

 

Wahl menade vidare att det bara finns ett fåtal lärare som klarar av att hantera denna mångfacetterade roll av idag, men att det inte går att bygga en skola på det.

Jag fastnade mycket för Wahls ord och har själv många gånger reagerat på kollegor som är kompisar med sina elever. Jag ser hur man kan hamna i situationer där eleverna vet för mycket om en rent privat, att de inte vet när det är allvar eller lek, att de går över den personliga gränsen för vad åtminstone jag skulle tycka var OK. Jag håller ett ganska strikt förhållande till mina elever – inte torrt och tråkigt – men jag känner att jag inte vill ha mina elever springande efter mig, ställandes en massa frågor om mig eller hoppa på mig i korridoren. 

Hur relaterar ni till era elever och vad tycker ni om Wahls antaganden?


Lärarhandledning - en nödvändig hjälp eller en onödig kostnad?

Nu när jag är ute och föreläser om Så klart! (läromedel i svenska som språkval) så blir jag förstås jätteglad när många berättar att de redan använder läromedlet och tycker att det är bra, men när jag frågar om de har köpt lärarhandledningen, så säger de flesta nej.

Jag kan förstå att många lärare tycker att lärarhandledningen är en onödig kostnad och när man har en tajt budget så blir det oftast den man drar in på. Dessutom vet jag att det finns lärarhandledningar som faktiskt inte är särskilt bra och inte tillför så mycket nytt. En tredje aspekt är att en bra lärare klarar sig utan lärarhandledning. Vi tycker inte om att bli skrivna på näsan - vi vet bäst själva hur vi vill utforma vår undervisning.

Men, när jag kom ut ny som lärare hade jag ingen hjälp eftersom det inte fanns några lärarhandledningar. Det gick ju jättebra för de som jobbat i 10 år, men för mig som var ny var det svårt att veta hur man skulle bygga upp en bra lektion. När jag äntligen fick igenom att vi skulle köpa in lärarhandledningar, så blev allt mycket lättare. Här fanns massor med bra metodiska tips, tips på hur man kunde starta lektionen eller introducera ämnet, extra frågor och kopieringsunderlag - och det viktigaste av allt - vad författarna till läromedlet hade att säga.

Jag har fortfarande idag stor användning av lärarhandledningar till olika läromedel. Jag ser inte någon som helst prestige i att undervisa utan dem - jag tycker snarare att det är lite dumt att inte göra det. Man plockar det man vill ha - resten lämnar man därhän. Jag ska faktiskt precis nu sätta mig och planera morgondagens svensklektion i litteraturhistoria med hjälp av en.

Hur ser ni andra på lärarhandledningar? Använder ni dem eller inte? Vore kul att höra från både verksamma lärare och studenter!

Att vara flexibel

En lärare tar säkert 100 spontana beslut om dagen. Tänk dig följande scenario:

Du har planerat en lektion där en nia ska arbeta med läsning. Eleverna ska ha läst första kapitlet i en bok och har fått ett papper med frågor till. Nu ska ni diskutera inledningen, hur den är upplagd, kommentera språket etc. Du går till lektionen, nöjd och glad och känner dig väl förberedd.

När du kommer dit, visar det sig att någon har bokat ett utvecklingssamtal i ditt klassrum. Vad gör du?Utvecklingssamtal är heliga - du måste hitta en ny sal. Medan du sticker iväg till expeditionen, står dina elever kvar och trampar utanför salen och du kan lita på att de inte är särskilt lågmälda.

OK, du hittar en sal som är ledig och styr kosan dit med klassen i hasorna. På vägen hinner de peta på några sjuor, slänga lite godispapper på golvet eller sätta en snus i taket, sparka på ett skåp eller banka på en toalettdörr.

Väl framme i din nya sal sätter sig klassen ner, men eftersom bänkarna inte står som de brukar, så blir det en placering där alla som inte bör sitta bredvid varandra gör just det. Tar du diskussionen? Nej, nu måste du sätta igång med lektionen. Kepsarna ska av i alla fall och eleverna lägger dem motvilligt på bänken.

Du ber eleverna ta fram böckerna och frågorna till. Fem av dem har glömt boken hemma, fem andra har tappat bort frågepappret och ytterligare tio har inte läst inledningskapitlet. Nya planer? Tja, inte så mycket att göra - du ber eleverna dela på de böcker som finns och istället läser du kapitlet högt.

Därefter ber du dem svara på frågorna i sina skrivböcker. Du har frågorna på OH, men när du ska tända apparaten har glödlampan gått. Återigen, du ber de duktiga, ordningssamma att distribuera ut frågepappren till de som inte har och ber klassen arbeta med dem medan du springer iväg och kopierar nya.

Vid kopieringsapparaten är det kö, eftersom den andra apparaten har gått sönder för femhundraåttiofjärde gången. Du slänger en snabb blick på klockan och inser att mer än halva lektionen redan har gått. En snäll kollega ser hur stressad du är och låter dig gå före. Tack, tack, du är en ängel.

Väl tillbaka i klassrummet har det inte hänt så mycket. Några sitter och spelar kort, andra har samlats runt en mp3-spelare för att lyssna på den senaste låten med Mando Diao och kepsarna är på igen. Några få stackare försöker svara på frågorna, och tittar tacksamt på dig när du slänger dig in i klassrummet med andan i halsen.

Eleverna sätter sig och lugnar ner sig. Puh, då börjar vi. Vi har bara 20 minuter kvar, så vi får ta det lite snabbt. Kepsarna får vara på den här gången. Ni hinner med första frågan innan det knackar på dörren. Där står en kollega som ska hämta TV.n som står längst bak i klassrummet. Jaja, varsågod, kom in, ingen fara. All uppmärksamhet riktas bakåt och du måste vänta ut "det störande momentet".

Sen räcker en av killarna upp handen och säger: "Vi ska till simhallen på idrotten - kan vi få gå lite tidigare? Idrottsläraren bad oss fråga dig om det var ok." Vad ska man säga... Ja, det är klart. När killarna har drällt iväg sitter det 14 tjejer där och tittar på en med stora, bedjande ögon. "Får vi också gå? Nästan alla är klara med frågorna..."

Du tittar på klockan - tio minuter kvar av lektionen.  Du suckar och säger: "Okej då, men bara för den här gången."

Sen sitter du kvar i klassrummet och funderar lite. Vad har ni gjort den här lektionen? Vad har eleverna lärt sig idag? Vad har du lärt dig idag? Jo, att det aldrig blir som man tänkt sig. Och att en lärares mest värdefulla kompetens är flexibilitet.

Trist inställning

Idag hade jag lektion med en nia i engelska. Vi håller på med en liten skrivarkurs - vi gör personbeskrivningar, läser noveller och diskuterar dess uppbyggnad, lär oss skriva sammanfattningar och så vidare.

Idag hade jag tänkt att vi skulle göra en kul uppgift - tyckte jag. Ni vet, en sån där när man får en början på en berättelse och sedan ska avsluta den.  Det var ingen lång uppgift som skulle ta en massa tid, utan de fick påbörja den när det var en halvtimme kvar på lektionen och de som inte blev klara fick göra klart den hemma till nästa lektion. En enkel uppgift helt enkelt, för att träna på att skriva lite på engelska.

Då kommer kommentaren, högt och ljudligt över hela klassrummet:

-Nej, fy fan, va tråkigt! Jag orkar inte ta upp böckerna - kan vi inte göra nåt annat istället?!

Det hör till historien att det här är var en elev som inte gjort dagens läxa och strävar efter MVG.
Jag blir så trött. Jag brukar vara snäll och inte kritisera elever inför andra elever och jag brukar heller inte ge syrliga, ironiska kommentarer - om det inte är med glimten i ögat förstås.

Jag sa:
- Du har ingenting att uttala dig om, för du har inte gjort läxan och du är bara lat.

Kanske inte så värst slagkraftigt, men jag blev så sänkt. Jag hade verkligen engagerat mig, planerat och fixat och så får man en sån kommentar som bara gör att man tappar all lust. Varför bryr jag mig? Varför koncentrerar jag mig inte på de elever som med själ och hjärta satte igång med uppgiften?

Ikväll går jag hem och hans kommentar kommer att sitta kvar där och gnaga , det vet jag.
Men imorgon ska jag prata med den här eleven - one on one - och jag ska inte skräda orden, det lovar jag.