Låt stå!

Nu var vi där igen. Höstlovet är på ingående och NU - så klart - blir alla lärare sjuka. Inte två veckor före eller efter lovet - nej då - de små virusen vet precis när de ska slå till för att göra som mest skada. Trist, men ändå någotsånär förståeligt, eftersom vi nu har börjat koppla av och immunförsvaret med oss.

Så, vad ser man nu i arbetslags- och personalrummen? Jo, hostande, nysande och snorande lärare, som gör allt för att hålla näsan över vattnet och kör film på lektionerna för att de överhuvudtaget ska orka ha lektioner. Jag vet, jag gör själv likadant. Jag har dock inte drabbats i år, men än är det kanske för tidigt för att ropa hej.

Men frågan är - varför är vi på jobbet när vi är sjuka? Ingen tycker ju att det är särskilt trevligt att sitta bredvid en febrig, snorig kollega och själv riskera att bli sjuk. Jo, för att alla vet, att när man är hemma så får man i alla fall jobba - och till och med jobba mer än vanligt!

För det första har vi dåligt samvete för att någon pressad kollega ska behöva hoppa in och, helt utan ersättning, vicka för oss, vilket är ganska vanligt på de flesta skolor. Även om de flesta är hur gulliga som helst och ställer upp helhjärtat för att hjälpa till, så vill vi inte belasta någon annan för att vi själva är sjuka.

För det andra, om vi mot förmodan skulle få vikarie måste vi ju i alla fall upp på morgonen och sitta i telefon för att tala om vad vi hade planerat för dagen, för att komma tillbaka till jobbet någon eller några dagar senare bara för att se att inget vettigt gjorts ändå. Och att reda upp efter en dålig vikarie är inte roligt - det tar massor av tid och kraft!

För det tredje känner många av oss ett ansvar gentemot eleverna - man har kanske planerat redovisningar eller genomgångar som man bara inte kan skjuta på eller överlåta till någon annan. Lägg till sist  till att vi får ett litet piffigt löneavdrag på vår första sjukdag, så förstår man varför vi går till jobbet trots att vi är sjuka.

Atjoo!