Låt stå!

Ja, det kan man verkligen kalla de här sista veckorna. Vad gör man när man har sex svensklektioner kvar och fem engelsklektioner? Jag kan ju inte gärna dra igång något nytt projekt och film har vi redan sett den här terminen. Är man en dålig lärare om man visar film igen??? Dålig planering av mig kanske... I alla fall, tips emottages tacksamt...

Imorgon har jag medarbetarsamtal med chefen. På min "nya" skola ska man ha en portfolio där man samlar examensbevis, betyg, kursbevis och annat som har med ens karriär att göra och detta visar man upp och samtalar kring. Jag har suttit det mesta av dagen och fixat med min portfolio och nu är jag väldigt nöjd! Det var kul!

Kvällen ska nu ägnas åt nya bokprojektet som kommer att ta mer och mer tid av mig i fortsättningen. Ja, till och med så mycket att jag faktiskt inte kommer att ha tid att blogga mer! Trist, men så är det. Jag har inte bestämt ännu när exakt jag ska sluta skriva på bloggen, men det blir nog före sommaren. I alla fall, det är nya äventyr på gång och man kan inte få allt! 

Sitter och rättar engelska nationella prov, textskrivningen. Men var det inte ruskigt tråkiga ämnen i år? Att skriva om en pryl kan väl vara ganska lätt, men hur gör man det kul och personligt och reflekterande? Det finns säkert elever som har fixat det, men än så länge har jag inte läst någon text som är inspirerande och intressant... Jag har läst om datorer till förbannelse.
Och Proud of... Kom igen, det måste finnas något bättre ämne än det! Nä, jag upplevde att många elever hade svårt att komma igång att skriva och verkade ganska besvikna.
Vad har ni andra för erfarenheter av årets skrivämnen?

Jag var kallad till ett möte med föräldraföreningen idag. Ja, inte jag ensam, utan skolledning, specialpedagog och admin också. Mötet varade mellan 19 och 21.30 och var inget annat än pajkastning. Till viss del berättigad pajkastning, men till störst del handlade det om hur vi som skola ska serva föräldrarna på olika sätt. Till exempel skicka alla läxor och provdatum hem, eftersom eleverna inte bryr sig om att skriva in det i sina kalendrar, att ställa upp på två eller fler utvecklingssamtal per termin, jag blev till och med avkrävd att lämna ifrån mig statistiken över de nationella proven i svenska - trots att dessa resultat inte är sammanställda ännu. Att jag dessutom inte hade gjort någon jämförande statistik mellan detta års och förra årets resultat var ju en katastrof.

Fan, jag orkar inte!!!!! Jag vill inte vara slagpåse längre!!! Ta hand om era barn, så jag kan göra mitt jobb!!!

Vill jag skrika.

...och jag kan ju nu säga att eleverna INTE klarat sig lika bra med textskrivningen som med läsförståelsen. Som många har kommenterat så var nog läsförståelsen ganska konkret och lättbegriplig det här året och därför klarade många den delen bra. Men att skriva debattinlägg var inte lika enkelt... De elever som har klarat sig bäst är faktiskt de som har skrivit krönikor kring ämnet "Konsten att ta det lugnt". Ämnet "Val som berör" var helt ok, men inte många har lyckats skriva om ett val som verkligen väckt starka känslor hos omgivningen. Just det här med att skriva med originalitet är svårt - ofta blir det personligt, men inte särskilt originellt. Det är ju när man börjar läsa en text som har en egen stil och angriper ämnet på ett nytt sätt som man vaknar till - jag gillar elever som vågar, sen om de inte prickar genren helt rätt så brukar jag vara ganska snäll vid bedömningen.

På tisdag har vi mitterminskonferens så då ska allt vara rapporterat och klart - har nu suttit hela helgen och hela förra veckans kvällar med detta och ska snart ta ut mina kompensationsdagar för detta - skönt!

Och hör ni - bara fyra dagar kvar till påsklov!

Har nu rättat klart mina niors nationella läsförståelseprov i svenska och jag blev faktiskt chockad. Nästan alla har presterat ett, två eller tre betygssteg högre än vad de fick i betyg i svenska i julas. Ja, ni läste rätt - en elev som fick streck av mig i julas skrev MVG!!!

Jag tog ju över dessa nior i augusti och visste att jag skulle få det tufft med att sätta rättvisa betyg, men jag tyckte att jag fick till det i alla fall och eleverna var relativt nöjda också. Men att se att nästan alla presterar avsevärt mycket bättre på de nationella proven överraskar mig och jag ställer mig frågan:

Om man nu har den här kapaciteten - varför visar man inte det under lektionerna då??? Varför tar man inte chansen? Varför sitter man och sover eller snackar sig igenom lektion efter lektion?

Jag har inga problem med att vara självkritisk och det kan vara så att jag har jäkligt tråkiga lektioner eller sätter betygen helt åt skogen, men den här gången betvivlar jag det. Var läsförståelseprovet extremt lätt det här året eller är det så att mina elever faktiskt äntligen glänste till och visade vad de kunde? Hur ser det ut för er andra som har rättat proven? Det skulle vara intressant att få veta...

Ja, jag erkänner. Jag tittar på nedladdad film ibland. Precis som alla andra gör, även om det inte rättfärdigar det faktum att det faktiskt är olagligt. I alla fall, det som påverkar att jag till slut i alla fall köper de filmer jag tycker är bra är bland annat översättningarna som olika privatpersoner gör till filmerna som finns på nedladdningssajterna. Jag har aldrig någonsin träffat på sämre översättningar eller stavningar som de här personerna som kallar sig översättare gör. Jag förstår inte - om man vet med sig att man inte var väldens bästa stavare när man gick i skolan - kollar man inte sin stavning då innan man lägger ut den som en nedladdningsbar fil på internet? Det vimlar av särskrivningar och man kan inte stava till de vanligaste svenska orden, som till exempel lugnt eller förrän eller använda. Katastrof. För att inte tala om de ännu mer katastrofala översättningarna. Senast jag tittade på nedladdad film sa en av karaktärerna "I won't be your puppet anymore." Hur översätter man? Ja, ni har säkert redan gissat rätt. "Jag tänker inte vara din hundvalp längre." I en annan film talade man om en man som var "master at arms" som översattes med "mästaren på armar". Ja, herregud.

Nu kan man ju strunta i att använda sig av dessa textningsfiler och det gör jag alltsomoftast numera. Samtidigt så finns det faktiskt de som översätter riktigt bra, och i vissa ganska komplicerade filmer kan översättningen behövas, trots att den är dålig.

Nu undrar jag om ni därute har några fantastiska felöversättningar att bjuda på? Bring them on!

Så känns det just nu - jag räknar ner. Terminens sista utvecklingssamtal är klara och ikväll hade vi skolans sista öppna hus för säsongen. Det är förstås kul att träffa potentiella nya elever, men det är jobbigt att vara kvar på jobbet till åtta på kvällen. Imorgon när jag kommer till jobbet igen kommer det kännas som om jag inte har något annat liv, att jag inte gör något annat än jobbar.

Mina två niors läsförståelse har jag nästan rättat klart - puh! - det blir så där när man väl kommer igång så går det nästan inte att sluta. Om jag tar en paus på några dagar, tar det sån tid att läsa in sig på rättningsmallen igen, så jag tycker nästan att det är bättre att bara köra på så det ryker.

Om tjugo minter börjar Klass 9A på SVT1 och det tänkte jag avsluta kvällen med. Även om jag har läst att det egentligen inte var så dåligt ställt med den där klassen så ska det bli kul att se hur SVT har vinklat det.

Och imorgon är det bara åtta dagar kvar...

Den här veckan tog nästan kål på mig. Eftersom jag arbetar på en liten skola finns det ett begränsat antal personal att ta till vid planering av nationella prov och dylikt och jag tyckte att jag hade fått till det ganska bra ändå dagen innan proven satte igång.

Självklart går det aldrig som man planerar och när torsdagens prov skulle genomföras var fyra lärare sjuka, varav två skulle vakta. Jag fick springa som en tok mellan olika salar och kolla eleverna - som tur var kunde de ju inte fuska den här gången. Jag hade dessutom smärre panik när jag klockan 08.15 stod utanför rektorns rum för att få proven och dörren var låst!!! Och ingen svarar på telefonen!!! De två minuter som förlöpte därefter vet jag ingenting om - jag sprang runt och ringde alla nummer jag någonsin kunde komma på och försökte ta djupa andetag för att inte få hjärtinfarkt. Men som sagt, två minuter senare stod rektorn där och gav mig proven. Puh.

Efter proven var både jag och eleverna så trötta och jag hade verkligen nerverna utanpå. Jag skulle ha två lektioner till den dagen, den ena tog en förstående kollega till mig och den andra vickade jag för mig själv och visade film. Ingen lunch hanns med heller. Dagen skulle sedan avslutas med arbetslagsmöte, men där tog det stopp för mig. Mina underbara kollegor såg min bedrövliga status och satte mig på bussen hem.

Det känns som om jag bara har sovit, ätit och jobbat den här vecka.
Tack gode gud för att det är lördag idag!

...till mig en dag i veckan som gick. Ett viktigt mail, som fick mig att tänka efter ordentligt. Så här såg det ut:

Tack för din blogg: låt stå. Den fyller ett hål för lärarstudenter och lärare.

Jag undrar om du vill hjälpa mig.

Jag har läst till lärare länge och nu börjar jag tappa sugen. Jag började 1997-98, gjorde uppehåll, började igen 2003 och har läst fram till juni 2007. Jaghar uppnått totalt 40 poäng nordiska språk, 30 poäng franska, 40 poäng litteraturvetenskap, 7,5 poäng engelska. Det som skiljer mig från två-treterminer heltidsstudier pedagogik (AUO) är tio futtiga franska poäng. Pedagogikkursen börjar ht 2008. Jag fruktar för att jag inte kommer att nå de sista tio
franska poängen. Framför allt för att jag jobbar om dagarna och skriver tentor¨på vissa kvällar och helger.

Jag har under lång tid känt suget att jag älskar kunskap och vill få andra att känna det suget också. De gånger jag vikarierat som skolpersonal fruktar jag har lett till att jag skrämts bort av ungdomar från högstadiet och gymnasiet.

Samtidigt - jag har läst i 14 terminer och jag har 4 terminer kvar. Jag har studiemedel kvar att läsa tre terminer till. Att läsa pedagogik har jag hört är inte lika svårt som att läsa inriktningarna, i mitt fall svenska och franska.
En akademisk lärarexamen ger jobb längre perioder, inte en dag i taget. 40-talisterna skall gå i pension, cirka 1,3 miljoner människor, mellan 2005 och 2015.

Vad ska jag göra? Rådgör mig så skulle jag vara hemskt tacksam.

Det tog någon dag innan jag svarade på mailet. Jag var verkligen tvungen att fundera. Det här är någon som har lagt ner flera år av sitt liv till studier och behöver ett ärligt svar. Hur kan jag svara ärligt utan att svika mina visioner om skolan, om mitt yrkesval, om hur stolt jag är över att vara lärare. Samtidigt är det här en person som verkligen behöver höra hur det är att arbeta i skolan idag och det kan vi nog alla hålla med om att det inte är någon dans på rosor precis. Så här svarade jag:

Tack för ditt mail och dina uppmuntrande ord vad gäller min blogg! Ja, syftet med bloggen är ju att försöka stötta eller hjälpa eller berätta för lärarstudenter och lärare, så att få den bekräftelsen är stort. Tack.

Vad gäller din situation - gud, va svårt. Jag vet egentligen inte vad jag ska svara, men jag ska göra så gott jag kan.

Jag har jobbat som lärare på högstadiet i snart 10 år. Jag har provat att arbeta på landsbygd, i storstad, kommunal skola, friskola, stor skola och liten skola. Jag har vickat både strödagar och längre perioder, men sedan jag blev behörig har jag bara haft fasta tjänster. Jag började plugga 94 men tog studieuppehåll och var inte helt klar förrän 1999. Jag har alltid vetat att jag ville vli lärare - jag har under min studietid aldrig tvivlat på det. Men redan efter mina två första år som riktig lärare började jag få andra tankar. Det var inte alls som jag tänkt mig.

Jag är en person som tänker mycket och kan ha svårt att koppla bort jobbet. Då är man körd inom skolans värld - det har jag insett nu. Man måste kunna koppla bort det som händer under dagarna och ha inställningen att det är ett jobb - inget annat. Det är inget livskall, du kan inte rädda alla, du kan inte hjälpa alla. Detta är svårt om man har höga krav på sig. Man känner sällan att man är nöjd, man får mycket skäll - både från elever och föräldrar. Lönen är ganska kass och löneutvecklingen ännu sämre. Man jobbar mer än man får betalt för. Det finns alldeles för få män (det kanske låter konstigt men det blir väldigt speciellt att arbeta på en arbetsplats där det bara finns kvinnor!). Loven är förstås härliga att ha! Men sommarloven tenderar att bli kortare och kortare och under de andra loven är man så slut så man knappt orkar ta sig för någonting - eller så finns det alltid rättning att göra. Det finns inga egentliga möjligheter att avancera inom yrket. Det är ett mycket svårt och hårt arbete - och det kräver styrka och tålamod. Man måste ha en mycket förstående familj och någon som orkar lyssna när man mår dåligt och står ut när man släpar hem sina rättningskassar på kvällar och helger.

Samtidigt är det bland det bästa som finns. Man får fantastiska stunder med sina elever - och dagens ungdomar är faktiskt ganska underbara. Jag har under mina år i skolan inte träffat på särskilt många som är hemska och elaka, men det beror kanske på vilken skola man hamnar på. Man får hålla på med det man tycker är kul (sina ämnen), läsa böcker, diskutera livsfrågor med eleverna, läsa deras tankar i texterna de skriver. Kollegorna är oftast fantastiska - jag upplever att man får mycket stöd och ingen är rädd för att be om hjälp eller hjälpa. Jag har mycket sällan känt mig ensam om mina tankar och problem - alla sluter upp och tar hand om problemen tillsammans. Fast det är klart - allt hänger ju på om man har en förstående och stöttande skolledare, för det är oftast de som sätter stämningen på skolan. Det är intellektuellt stimulerande, det är spännande och ingen dag är den andra lik. Du har ganska stor frihet och får stort ansvar. Jag har aldrig upplevt att någon försökt "kolla" mig eller bestämma vad jag ska fylla mina lektioner med. Det är skönt, för den friheten tror jag inte många får i sitt arbete.

Jag har hängt mig kvar i skolans värld, men egentligen vet jag att jag vill börja prova på andra saker. Detta märker jag också hos många av mina kollegor - i alla fall de yngre. Vi pratar mycket om situationen i skolan idag och hur ohållbar den är. Jag tror att man kanske orkar ge allt i 10 år - sen finns risken att man blir blasé och bitter om man inte har den rätta inställningen. Speciellt när man ser alla andra i ens årskull som sitter på ett kontor och tjänar 10000-tals kronor mer än en själv samtidigt som man jobbar arslet av sig. DET är jobbigt.

Precis som du säger så är läraryrket säkert på det sättet att man behöver aldrig oroa sig för att bli utan jobb. Sin utbildning har man och man kommer att behövas i framtiden. Förhoppningsvis kommer vi då kunna ställa högre krav på arbetstider, arbetsbörda och löner. Pedagogikterminerna kommer du kunna glida igenom - i alla fall vad jag vet än så länge, fast jag har också hört att det ska bli hårdare nu när LHS i Stockholm gått över till Universitetet (vet inte om du pluggar i Stockholm?).

Jag kan inte råda dig i hur du ska göra - bara ge dig mina tankar så här efter ganska lång tid inom skolan. Jag tror att jag kanske hade valt annorlunda om jag hade fått välja igen. Men jag vet också massor av kollegor som har arbetat som lärare hela sitt liv och aldrig skulle vilja göra något annat. Jag tror att det beror på vilken sorts människa man är. Man måste vara stark - det är huvudsaken.

Ja, jag hoppas att jag inte har ställt till det för dig, utan att jag har kunnat hjälpa dig lite på vägen. Hör gärna av dig igen om du har fler frågor.

Lycka till!

Cecilia

Nu undrar jag: har jag svartmålat läraryrket? Har jag svikit alla oss som kämpar varenda dag i skolans värld? Skulle jag bara ha berättat om hur fantastiskt det faktiskt kan vara? Jag skulle vilja veta hur ni andra lärare skulle ha svarat på det här mailet. Det tycker jag vore mycket intressant att få höra.

Idag ska betygen vara inlämnade och just nu - klockan 14.38 på fredagseftermiddagen - sitter jag i ett klassrum med tre små pojkar som frenetiskt skriver på sina engelskuppgifter som skulle varit inlämnade för typ hundra år sedan - suck! Varför ska de alltid vara ute i sista sekunden?! Varför blir det alltid så här? Vad gör jag för fel???

Jag har verkligen gjort allt för att förhindra den här situationen - satt inlämningsdatumet för flera veckor sedan, mailat föräldrarna, ringt föräldrarna, skrivit i veckobreven, påmint eleverna så fort jag sett dem...

Någon som har en bra idé på hur man undviker att få in uppgifter sista dagen? Jag behöver en fungerande metod!!

(Och när jag kommer hem ska jag ta ett STORT glas vin...)

...har det varit idag. Jag har varit på jobbet, men inte haft en enda lektion. Vad har jag då förgyllt min dag med? Jo, jag har skrivit åtgärdsprogram.

Jag började ju på en ny skola i höstas och denna skola är relativt nystartad, så det finns inte så mycket dokumentation man kan gå tillbaka och titta på och inte heller några direkta rutiner för hur dokumentationen ska gå till. Jag tycker det är riktigt kul att vara med att skapa rutiner, traditioner och vara med att påverka beslut, så det här är en utmaning för mig. Det tar mycket tid och är jobbigt ibland, men mest är det kul.

I alla fall, eftersom det ska skrivas en del åtgärdsprogram för de elever jag har och detta arbete inte ryms inom min arbetstid, så fick jag en dag till detta. Jag kom till jobbet vid 08.20, svarade på lite mail, pratade med min vikarie och satte igång med arbetet runt klockan 09.00.

När klockan var halv tolv hade jag skrivit ETT åtgärdsprogram! Katastrof! Det är verkligen inte lätt det där! Jag hade specialpedagogen i närheten och jag sprang och störde henne hela tiden med frågor som: "Vad ska det stå här?", "Hur skriver man här?", "Vem ska fylla i det här?" osv. Det hela blev ju inte bättre av att mina elever, som ju såg att jag var på skolan, kom in och frågade varför jag var där och inte hade lektioner, de ville prata om uppgifter, frågade om papper de hade slarvat bort... Telefonen ringer, mail trillar in och när man inte har en tid att passa blir det lätt så att man blir stående med någon kollega och diskuterar saker man aldrig hinner annars.

Tiden rann iväg, men till slut fick jag (med specialpedagogens stora hjälp!) till det i alla fall och de övriga rullade på rätt bra. Mycket klipp och klistra dock, för det finns ju ett begränsat antal mål att arbeta mot och egentligen bara ett visst antal åtgärder man kan sätta in. Så när dagen var slut hade jag gjort klart fyra åtgärdsprogram! Helt fantastiskt! Nu känns allt så mycket bättre och det känns bra att jag börjar få rutin på det där.

En dag inte som alla andra, men en bra dag!