Det kom ett mail...
Tack för din blogg: låt stå. Den fyller ett hål för lärarstudenter och lärare.
Jag undrar om du vill hjälpa mig.
Jag har läst till lärare länge och nu börjar jag tappa sugen. Jag började 1997-98, gjorde uppehåll, började igen 2003 och har läst fram till juni 2007. Jaghar uppnått totalt 40 poäng nordiska språk, 30 poäng franska, 40 poäng litteraturvetenskap, 7,5 poäng engelska. Det som skiljer mig från två-treterminer heltidsstudier pedagogik (AUO) är tio futtiga franska poäng. Pedagogikkursen börjar ht 2008. Jag fruktar för att jag inte kommer att nå de sista tio
franska poängen. Framför allt för att jag jobbar om dagarna och skriver tentor¨på vissa kvällar och helger.
Jag har under lång tid känt suget att jag älskar kunskap och vill få andra att känna det suget också. De gånger jag vikarierat som skolpersonal fruktar jag har lett till att jag skrämts bort av ungdomar från högstadiet och gymnasiet.
Samtidigt - jag har läst i 14 terminer och jag har 4 terminer kvar. Jag har studiemedel kvar att läsa tre terminer till. Att läsa pedagogik har jag hört är inte lika svårt som att läsa inriktningarna, i mitt fall svenska och franska.
En akademisk lärarexamen ger jobb längre perioder, inte en dag i taget. 40-talisterna skall gå i pension, cirka 1,3 miljoner människor, mellan 2005 och 2015.
Vad ska jag göra? Rådgör mig så skulle jag vara hemskt tacksam.
Det tog någon dag innan jag svarade på mailet. Jag var verkligen tvungen att fundera. Det här är någon som har lagt ner flera år av sitt liv till studier och behöver ett ärligt svar. Hur kan jag svara ärligt utan att svika mina visioner om skolan, om mitt yrkesval, om hur stolt jag är över att vara lärare. Samtidigt är det här en person som verkligen behöver höra hur det är att arbeta i skolan idag och det kan vi nog alla hålla med om att det inte är någon dans på rosor precis. Så här svarade jag:
Tack för ditt mail och dina uppmuntrande ord vad gäller min blogg! Ja, syftet med bloggen är ju att försöka stötta eller hjälpa eller berätta för lärarstudenter och lärare, så att få den bekräftelsen är stort. Tack.
Vad gäller din situation - gud, va svårt. Jag vet egentligen inte vad jag ska svara, men jag ska göra så gott jag kan.
Jag har jobbat som lärare på högstadiet i snart 10 år. Jag har provat att arbeta på landsbygd, i storstad, kommunal skola, friskola, stor skola och liten skola. Jag har vickat både strödagar och längre perioder, men sedan jag blev behörig har jag bara haft fasta tjänster. Jag började plugga 94 men tog studieuppehåll och var inte helt klar förrän 1999. Jag har alltid vetat att jag ville vli lärare - jag har under min studietid aldrig tvivlat på det. Men redan efter mina två första år som riktig lärare började jag få andra tankar. Det var inte alls som jag tänkt mig.
Jag är en person som tänker mycket och kan ha svårt att koppla bort jobbet. Då är man körd inom skolans värld - det har jag insett nu. Man måste kunna koppla bort det som händer under dagarna och ha inställningen att det är ett jobb - inget annat. Det är inget livskall, du kan inte rädda alla, du kan inte hjälpa alla. Detta är svårt om man har höga krav på sig. Man känner sällan att man är nöjd, man får mycket skäll - både från elever och föräldrar. Lönen är ganska kass och löneutvecklingen ännu sämre. Man jobbar mer än man får betalt för. Det finns alldeles för få män (det kanske låter konstigt men det blir väldigt speciellt att arbeta på en arbetsplats där det bara finns kvinnor!). Loven är förstås härliga att ha! Men sommarloven tenderar att bli kortare och kortare och under de andra loven är man så slut så man knappt orkar ta sig för någonting - eller så finns det alltid rättning att göra. Det finns inga egentliga möjligheter att avancera inom yrket. Det är ett mycket svårt och hårt arbete - och det kräver styrka och tålamod. Man måste ha en mycket förstående familj och någon som orkar lyssna när man mår dåligt och står ut när man släpar hem sina rättningskassar på kvällar och helger.
Samtidigt är det bland det bästa som finns. Man får fantastiska stunder med sina elever - och dagens ungdomar är faktiskt ganska underbara. Jag har under mina år i skolan inte träffat på särskilt många som är hemska och elaka, men det beror kanske på vilken skola man hamnar på. Man får hålla på med det man tycker är kul (sina ämnen), läsa böcker, diskutera livsfrågor med eleverna, läsa deras tankar i texterna de skriver. Kollegorna är oftast fantastiska - jag upplever att man får mycket stöd och ingen är rädd för att be om hjälp eller hjälpa. Jag har mycket sällan känt mig ensam om mina tankar och problem - alla sluter upp och tar hand om problemen tillsammans. Fast det är klart - allt hänger ju på om man har en förstående och stöttande skolledare, för det är oftast de som sätter stämningen på skolan. Det är intellektuellt stimulerande, det är spännande och ingen dag är den andra lik. Du har ganska stor frihet och får stort ansvar. Jag har aldrig upplevt att någon försökt "kolla" mig eller bestämma vad jag ska fylla mina lektioner med. Det är skönt, för den friheten tror jag inte många får i sitt arbete.
Jag har hängt mig kvar i skolans värld, men egentligen vet jag att jag vill börja prova på andra saker. Detta märker jag också hos många av mina kollegor - i alla fall de yngre. Vi pratar mycket om situationen i skolan idag och hur ohållbar den är. Jag tror att man kanske orkar ge allt i 10 år - sen finns risken att man blir blasé och bitter om man inte har den rätta inställningen. Speciellt när man ser alla andra i ens årskull som sitter på ett kontor och tjänar 10000-tals kronor mer än en själv samtidigt som man jobbar arslet av sig. DET är jobbigt.
Precis som du säger så är läraryrket säkert på det sättet att man behöver aldrig oroa sig för att bli utan jobb. Sin utbildning har man och man kommer att behövas i framtiden. Förhoppningsvis kommer vi då kunna ställa högre krav på arbetstider, arbetsbörda och löner. Pedagogikterminerna kommer du kunna glida igenom - i alla fall vad jag vet än så länge, fast jag har också hört att det ska bli hårdare nu när LHS i Stockholm gått över till Universitetet (vet inte om du pluggar i Stockholm?).
Jag kan inte råda dig i hur du ska göra - bara ge dig mina tankar så här efter ganska lång tid inom skolan. Jag tror att jag kanske hade valt annorlunda om jag hade fått välja igen. Men jag vet också massor av kollegor som har arbetat som lärare hela sitt liv och aldrig skulle vilja göra något annat. Jag tror att det beror på vilken sorts människa man är. Man måste vara stark - det är huvudsaken.
Ja, jag hoppas att jag inte har ställt till det för dig, utan att jag har kunnat hjälpa dig lite på vägen. Hör gärna av dig igen om du har fler frågor.
Lycka till!
Cecilia
Nu undrar jag: har jag svartmålat läraryrket? Har jag svikit alla oss som kämpar varenda dag i skolans värld? Skulle jag bara ha berättat om hur fantastiskt det faktiskt kan vara? Jag skulle vilja veta hur ni andra lärare skulle ha svarat på det här mailet. Det tycker jag vore mycket intressant att få höra.
Jag tycker inte alls att du har svartmålat läraryrket. Du har snarare gett en mycket välnyanserad bild! Du beskriver ju både det positiva och det negativa (på ett väldigt träffande sätt också! Precis som jag känner; underbara elever, intellektuellt stimulerande, frihet men ingen avancering, styrka-och tålamodskrävande och att man behöver ha en stöttande familj).
Jag vet inte hur jag skulle ha svarat på det här mailet, men du gjorde det iallafall väldigt bra tycker jag.
Mitt svar skulle nog vara mer krasst. Tyvärr. ungefär så här:
Hej!
Jag fastnar direkt på:
"Jag har under lång tid känt suget att jag älskar kunskap och vill få andra att känna det suget också. De gånger jag vikarierat som skolpersonal fruktar jag har lett till att jag skrämts bort av ungdomar från högstadiet och gymnasiet".
Varningsklocka varningsklocka! Att använda "skrämts bort" och "högstadiet/gymnasiet" i samma mening rimmar illa med min grundtes: du måste helt enkelt älska att hänga med tonåringar hela dagarna, du måste roas av att hela tiden behöva hitta nya vägar att förstå elever som skriker, är frustrerade, olyckliga, trötta, ointresserade, otrevliga.
Om det skrämmer dig istället för peppar dig så känns det fel att säga "jamen, visst har du valt rätt, det är lärare du ska vara."
Att älska kunskap själv är tyvärr inte tillräckligt för att ge sig in i ett yrke som handlar om så mycket annat än att få andra att tycka om kunskap. Jag är ledsen, men så är det. Jag har jobbat på högstadiet i sex år och älskar mitt jobb, men att jag älskar mina ämnen (eng och bild) är inte anledningen varför det funkar, i allfall inte för mig.
Det som däremot funkar är att ungarna känner att jag älskar dem hur jävliga de än må va, på ytan. Och att jag pallar och vill se förbi det. Det skapar en trygghet i vår relation och blir sen grunden som jag kan bygga kunskapsutövandet på.
Jag tycker du ger ett bra svar, som säger som det är: läraryrket är speciellt på många sätt, som är både positiva och negativa. Sedan är det frågeställarens (svåra!) uppgift att rannsaka sig själv och försöka avgöra om det positiva eller det negativa överväger för honom/henne.
Ida har en definitiv poäng -- att älska kunskap och vilja dela med sig av den är förvisso en förutsättning för att vara lärare, men om det är ens främsta motivation så är högstadiet inte den optimala arbetsplatsen. Jag har arbetat i högstadium, gymnasium, på högskola och med vuxenutbildning, och det är nog så att ju äldre elever desto mer fokus på kunskapen. I högstadiet tycker jag att min främsta uppgift är att arbeta som "jourhavande vuxen", dvs. som Ida säger, som en som älskar att hänga med tonåringar. Och det gör jag! Men till frågeställaren: lyssna till dig själv. Ge dig tid. Strunta i vad du tycker att du kanske borde, med tanke på studiemedel, antal poäng, framtidsutsikter och så vidare. Du kommer alltid att hitta ett sätt att kunna göra det du verkligen vill, bara du kommit fram till vad det är. Det finns andra lärarjobb än högstadiet/gymnasiet, och du kommer att vilja göra olika saker under olika skeden av ditt yrkesliv. Lycka till, hur du än väljer att göra.
Jag tycker att du gav ett bra svar Cissi. Det finns både positiva och negativa saker med läraryrket. Visst har vi mycket frihet och får möjlighet att etablera fantastiska kontakter. Åren som lärare har gett mig jättemycket och jag hart lärt mig massor, men handen på hjärtat vet inte jag om jag hade gjort samma val om jag fick välja igen. Det är ett ganska slitsamt yrke på många sätt och jag ställer mig frågan hur länge man orkar... Som student är det viktigt att veta att läraryrket handlar om så mycket mer än att förmedla kunskap.
Kanske är läraryrket mer än något annat yrke ömsom vin, ömsom vatten. Det finns mycket positivt men också mycket negativt. Du gav ett bra svar, Cecilia, där du visar båda sidorna. Bra och genomtänkt. Själv har jag jobbat som lärare i två år och börjar allvarligt fundera på att göra något annat. Jag jobbar på IV på gymnasiet vilket gör att mina elever har massor av "problem". Om de inte hade problem hade de inte varit hos oss. Många av dem har fruktansvärda händelser med sig i ryggsäcken och har bara misslyckanden bakom sig. Jag vill så klart att de ska må bra och de är värda att känna sig omtyckta och duktiga. Det är lätt att engagera sig alldeles för mycket, att aldrig lämna tankarna på jobbet, att ständigt slå knut på sig själv för att det ska fungera i klassrummet, individanpassa, ta hänsyn till diagnoser, samverka med föräldrar, soc o.s.v. i all oändlighet. Samtidigt är det ju precis som ni säger, eleverna är ju helt fantastiska och att hjälpa, uppmuntra och se dem göra framsteg är värt mycket. Men jag vill nog prova på något annat också.
Hej!
Jag håller verkligen med dig cecilia, som flera före mig. Även att jag inte jobbar som lärare änså har jag sett båda sidor av läraryrket.
Till en annan sak, Cecilia. Jag har sett att du har en kalender på din sida där det är makerat de dagar du har skrivit. Hur får man en sån kalender?
Tack för en bra sida!
Tack alla ni som har skrivit kommentarer på mitt inlägg! Ni har täckt upp ännu fler tankar kring läraryrket, som jag hade missat. Håller med er allihopa om det ni skriver.
Yohannah: Jag har inte medvetet lagt in en sådan kalender, utan den fanns där när jag öppnade min blogg. Kanske finns som inställning någonstans? Lycka till!
Cecilia, jag tycker att du svarar helt korrekt. Du svarar utifrån dina erfarenheter och det kan ju aldrig vara fel.
Jag håller dock med Ida. Varningsklockorna på när jag läser "skrämd av ungdomar". Har man börjat bli skrämd av ungdomar så ska man nog tänka flera gånger om. Jag har sett flera lärare som kommit till skolan med en osäkerhet, rädsla för ungdomar. Detta lyser igenom och utnyttjas ofta. Liksom inom de flesta yrken så bör man som lärare ha en självsäkerhet - tro på sig själv som lärare! Detta kommer inte automatiskt av större kunskap inom sitt ämne, utan är något man får jobba fram (vissa har det med sig). Om jag går till banken så vill jag ha en person som kan förmedla den information jag önskar på ett bra sätt. Om personen visar osäkerhet, så kanske jag inte litar på den personen. Så detta gäller inte bara läraryrket, utan vi kan se det inom flera områden. Man bör vara social och orka lyssna, både på elever, föräldrar och andra lärare. Våga säga ifrån och inte låta folk köra över en.
Flera har också skrivit att det handlar om det sociala. Jag håller helt med!
Viktigt som sjutton att alla som vill bli lärare får en klar och nyanserad bild av detta svåra yrke.
Bra Cissi!
Jag har inget nytt att tillägga till det ni andra sagt förutom att vi lärare även måste tro på oss själva som människor. Om vi inte är trygga i oss själv kommer vi aldrig att orka möta alla elever med alla deras ryggsäckar. Eleverna har en enorm förmåga att direkt lukta sig till de lärare som inte är trygga och då blir det oerhört tungt att vara lärare. Yrket kan vara världens bästa men också en total katastrof för den egna personen. Eftersom yrket också har förändrats otroligt genom åren och blivit så mycket tuffare och med större arbetsbörda borde det snart synas i lönekuverten. Pinsamt när man möter gamla elever, som knappt hankade sig fram i grundskolan och de sitter med högre lön än vad vi har. Dags för förändring om inte Sverige ska stå utan lärare!!
Jag instämmer i lovorden ovan. Skulle bara vara töntigt att försöka skriva något eget! =)
Jag håller också med dig.
Tycker att du ger en klockren beskrivning och du träffar rakt in i mina egna funderingar!
Bra bra!
Tusen tack för ett mycket intressant inlägg. Jag har tipsat om det i min blogg! Jag funderar för fullt på vad jag skulle ha svarat... återkommer.
http://www.sprakmakargatan.se/?p=1146
och med detta i huvudet kommer jag att gå och sova. Hur jag nu ska kunna göra det...
Jag tycker att du har en hel hög med bra poänger och nu när jag börjat jobba igen efter FL, vet jag att jag saknar eleverna.. mer än vad jag trodde. Fast jag vet också att om jag skulle gått in och arbeta nu för en lång tid framöver hade nog min ork varit mindre. Som inhoppare slipper jag "allt annat" man måste göra som lärare, just nu kan jag koncentrera mig på det roligaste. Undervisningen!
Johanna, språklärare, på besök.
Jag tycker att du gav ett bra svar, tyvärr alldeles realistiskt, men jag tycker synd om denna arma människa som levt i sin illusion ända till nu....
Vi är ett konstigt släkte. Jag har senaste tiden försökt att komma på vad jag ska göra istället för att tampas med underbara tonåringar, som är som fågelungar heeela tiden, men jag kan inte komma på någonting! Alla idéer stupar på att jag i de tänkta jobben inte har elevkontakt!
Inte ett kall, så sant, men det är så lätt att det blir.
Och så vill faktiskt jag också säga en sak. Inte någon lärare, dock elev i din första klass :)Oj, det var länge sedan nu.
Jag är medveten om att det var en mardröm till klass och att du klarade av den som din första är bara det värt medaljer och pokaler. Det kan inte varit lätt mellan varven, men vet du vad? Hur jävligt det en var, både för dig och mig, så tvivlade jag aldrig på dig varken som lärare eller person. Du betydde så väldigt mycket för mig under den perioden och många gånger är det fortfarande du som inspirerar mitt skrivande. Du dyker alltid upp i mina tankar då och då. Många gånger har jag till och med önskat att du kunde läsa det jag skrivit, få höra vad du tyckte. Det var ju trots allt 5 år sen du fick någon text av mig sist :)
Du är en underbar människa Cissi...
Amanda: Sötnos! Jag läser gärna det du skriver! Dikten Mörka ögon har jag på väggen på jobbet och läser lite då och då och minns dig också. Du får gärna skicka något nytt! Hör av dig om du kommer upp till Stockholm någon gång!
boken suger