Ljuva PRAO-tid...
Niorna är på PRAO de här två veckorna. Det går nästan inte beskriva vilken lättnad det är. Missförstå mig inte, mina nior är fantastiska att jobba med, men att äntligen ha tid över till att fixa sexornas individuella utvecklingspärmar, skriva de där mejlen, läsa igenom de där dokumenten, ringa de där samtalen, rensa upp på skrivbordet (!) eller faktiskt bara kunna ta en lunch OCH en kaffe i personalrummet utan att känna sig stressad - det är underbart! Tänk om man fick ha det så här läsåret runt, bara ett par timmar extra varje vecka, vilken skillnad!
Det pågår ständigt en debatt om vad vi lärare gör på vår arbetstid. För något år sedan kom det en undersökning som visade att vi i princip inte gör någonting alls, förutom våra lektioner. Vilken skymf. Jag skulle vilja säga att undervisningen kommer ganska långt ner på listan över vilka arbetsuppgifter man kan prioritera. Det ska vaktas, kopieras, sittas i konferenser, pratas med elever och föräldrar, städas, dokumenteras, förflyttas, fyllas i frånvarorapporter...you name it. Rast är knappast att tänka på och när man väl lyckas klämma in en liten rast, så tänker man: "Åh, va bra, nu hinner jag kopiera de där uppgifterna!". Och på väg till kopiatorn träffar man en kollega som vill diskutera en elev, eller en elev som tappat bort sina nycklar och måste ha hjälp med att ringa hem. Så den där rasten blev det inte mycket av. Ärligt talat, inte för att förringa någon yrkeskategori, men jag skulle vilja se hur många som skulle orka med en arbetsvecka i skolan. Många skulle nog gå tillbaka till sina jobb och tänka: "Tack gode gud!"
De här två PRAO-veckorna är alltså en skänk från ovan. Klockan är 08:43 denna onsdagsmorgon och jag sitter fortfarande hemma med en kopp te bredvid mig.
Kan livet bli mycket bättre?
Det pågår ständigt en debatt om vad vi lärare gör på vår arbetstid. För något år sedan kom det en undersökning som visade att vi i princip inte gör någonting alls, förutom våra lektioner. Vilken skymf. Jag skulle vilja säga att undervisningen kommer ganska långt ner på listan över vilka arbetsuppgifter man kan prioritera. Det ska vaktas, kopieras, sittas i konferenser, pratas med elever och föräldrar, städas, dokumenteras, förflyttas, fyllas i frånvarorapporter...you name it. Rast är knappast att tänka på och när man väl lyckas klämma in en liten rast, så tänker man: "Åh, va bra, nu hinner jag kopiera de där uppgifterna!". Och på väg till kopiatorn träffar man en kollega som vill diskutera en elev, eller en elev som tappat bort sina nycklar och måste ha hjälp med att ringa hem. Så den där rasten blev det inte mycket av. Ärligt talat, inte för att förringa någon yrkeskategori, men jag skulle vilja se hur många som skulle orka med en arbetsvecka i skolan. Många skulle nog gå tillbaka till sina jobb och tänka: "Tack gode gud!"
De här två PRAO-veckorna är alltså en skänk från ovan. Klockan är 08:43 denna onsdagsmorgon och jag sitter fortfarande hemma med en kopp te bredvid mig.
Kan livet bli mycket bättre?
Kommentarer
Postat av: Jenny
Skönt! Förstår att ni också behöver lite lugnare, visst är det väl så att ni jobbar en timma extra om dagen också så att ni får vara lediga på loven?
Postat av: Magistern
Håller med! Visst är det som du beskriver.
Postat av: Cecilia
Jenny: Ja, vi har ju 45-timmarsvecka, för att arbeta in loven, helt rätt, men 10 timmar av dessa 45 är helt upp till läraren att bestämma vad man vill fylla dem med. Det kan vara inläsning av skönlitteratur eller pedagogisk litteratur, individuell kompetensutveckling eller förberedelser inför eller arbete efter sin undervisning.
Postat av: Yohannah Leidefors
Känner igen detta från när jag har varit på VFU. Lärare som får stressa sig igenom den lilla rast de har. Usch! Kan verkligen förstå att du värdesätter stunder när du kan ta det lugnt och pyssla med det som behöver tas omhand.
Trackback