Mina gullefjun...
Hade två lektioner i engelska/svenska som språkval idag. Det är ju inte så att man studsar dit av lycka precis, för man vet att man kommer att få ta massor med diskussioner, tjata rätt rejält och hinna med att bli arg ett par gånger också. Men idag var en sån där dag som bara kommer en eller två gånger per termin.
Först hade jag åttorna. Hade helt glömt bort att jag hade lovat att vi skulle prata om Halloween och jag skulle visa en spökhistoria på DVD, men eleverna var snabba att påminna mig när jag började dela ut dagens uppgifter (som jag hade suttit med hela onsdagskvällen!!!). "Men, men, du lovade ju! Snälla?" OK, filmen låg ju på mitt skrivbord, så egentligen var det ju bara att gå iväg och hämta den. "Och sen kan vi väl få göra lite korsord? Det är så roligt!"
Vad säger man? Hur kan man säga nej till 14 omotiverade elever som nu idag faktiskt har egna idéer och vill göra något? Det går ju bara inte... Så jag hämtade filmen, vi tittade och resterande tid löste vi korsord så det glödde. Vi kanske inte lärde oss så mycket, men vi hade riktigt mysigt och det är värt en hel del.
Sen var det dags för niorna. De där stora, buffliga killarna och de där söta, kaxiga tjejerna. Ingen lätt match. Hälften börjar med att komma försent. Men som motvikt säger en av dem: "Va fin du är idag!" och man bara smälter. Sen jobbades det febrilt med skrivning och läsning och grammatik. Vet inte vad som flugit i dem, men det var så härligt att kunna berömma killen som aldrig annars orkar göra något, för en fantastisk text om en lärare som blivit biten av en orm (!). Och tjejen som inte skrivit ett ord på tre år hade fått ihop en text om en tjej som levt ett fattigt liv, men hittats av en modellagentur och gift sig med den snyggaste och rikaste killen som fanns. Ingen Nobelprisvarning, men ändå.
Det är det som är så härligt med läraryrket. Man kan aldrig riktigt förbereda sig på vad som komma skall. Hela tiden blir man överrraskad, överrumplad och glad för att man får följa de där första stapplande stegen mot framgång. Det är vid sådana tidpunkter som man har det bästa jobbet i världen!
Först hade jag åttorna. Hade helt glömt bort att jag hade lovat att vi skulle prata om Halloween och jag skulle visa en spökhistoria på DVD, men eleverna var snabba att påminna mig när jag började dela ut dagens uppgifter (som jag hade suttit med hela onsdagskvällen!!!). "Men, men, du lovade ju! Snälla?" OK, filmen låg ju på mitt skrivbord, så egentligen var det ju bara att gå iväg och hämta den. "Och sen kan vi väl få göra lite korsord? Det är så roligt!"
Vad säger man? Hur kan man säga nej till 14 omotiverade elever som nu idag faktiskt har egna idéer och vill göra något? Det går ju bara inte... Så jag hämtade filmen, vi tittade och resterande tid löste vi korsord så det glödde. Vi kanske inte lärde oss så mycket, men vi hade riktigt mysigt och det är värt en hel del.
Sen var det dags för niorna. De där stora, buffliga killarna och de där söta, kaxiga tjejerna. Ingen lätt match. Hälften börjar med att komma försent. Men som motvikt säger en av dem: "Va fin du är idag!" och man bara smälter. Sen jobbades det febrilt med skrivning och läsning och grammatik. Vet inte vad som flugit i dem, men det var så härligt att kunna berömma killen som aldrig annars orkar göra något, för en fantastisk text om en lärare som blivit biten av en orm (!). Och tjejen som inte skrivit ett ord på tre år hade fått ihop en text om en tjej som levt ett fattigt liv, men hittats av en modellagentur och gift sig med den snyggaste och rikaste killen som fanns. Ingen Nobelprisvarning, men ändå.
Det är det som är så härligt med läraryrket. Man kan aldrig riktigt förbereda sig på vad som komma skall. Hela tiden blir man överrraskad, överrumplad och glad för att man får följa de där första stapplande stegen mot framgång. Det är vid sådana tidpunkter som man har det bästa jobbet i världen!
Kommentarer
Postat av: Yohannah Leidefors
Det här en av de stunder som man som lärare lever för.
Trackback