Ämnet som Skolverket glömde
När jag började arbeta som lärare fick jag direkt svenska/engelska som språkval på mitt schema. Hade ingen aning om vad det var. Ingen annan heller. Kunde inte få några raka svar från någon, inte ens min chef. "Läs lite läxor eller traggla lite stavning", var tipsen jag fick. Jo du, visst. Det kan man ju prova. Men jag förstod ganska snabbt att den här sortens undervisning inte funkade på de här eleverna. Det var stökigt, ingen hade sina böcker med sig, ingen ville göra nåt. Skolk var vanligt. Trots det kämpade jag på med mina uppgifter, men jag kan säga att jag inte gick till lektionerna med glädje. Jag förstod till slut att det var jag som hade gått på den stora niten - att undervisa den här gruppen - för att ingen annan ville. Och jag var ju ny och oerfaren och visste ingenting. Tack för den.
Sista dagen på vårterminen 2004 fick jag veta att jag skulle ha niorna i svenska som språkval kommande läsår. Fick direkt magknip. Jag hade ju hört talas om den här gruppen. Det skulle inte bli kul. Men då gjorde min rektor något smart. Hon satte ihop mig med specialläraren på skolan, som kände större delen av de här eleverna. Inte så konstigt, eftersom de flesta av dem hade sådana behov. Koncentrationssvårigheter, dyslexi, sociala problem, skolk - allt fanns där. Men genast kände jag mig lugnare. Vi träffades i början på höstterminen och ställde oss frågan: vad behöver de här eleverna mest av allt?
Oftast är ju grupperna ett hopplock av elever ur olika klasser, vilket kan skapa dynamik, men även otrygghet. Därför är det av stor vikt att man snabbt inarbetar ett lugnt och tryggt klassrumsklimat. Eleverna måste få känna att de duger och att de är trygga i gruppen. Elevgruppen är dessutom ofta heterogen och många elever som väljer ämnet har ”misslyckats” med både svenskan och engelskan, vilket har gett dem lågt självförtroende. Eleverna tror ofta att det inte klarar av något, att de inte kan något, att det de presterar inte duger. Som pedagog har man alltså ett stort ansvar för att försöka vända denna onda cirkel, att uppmuntra och peppa, att ha roligt tillsammans, att leda eleverna mot kanske sina första mål, att genomföra och slutföra en uppgift tillsammans, att arbeta med att eleverna lär känna varandra så att de känner att de kan vara sig själva, att stärka dem så mycket att de faktiskt vågar misslyckas utan känna sig värdelösa, att ge dem verktygen att lyckas.
Något som vi upptäckte när vi arbetade med vår undervisningsgrupp var att 9 av 10 elever var ”högerhjärnade”, alltså de använder till största del sin högra hjärnhalva. Den högra hjärnhalvan står för känslor, intuition, samband, helhet, färger, bilder, symboler, mönster, kreativitet och fantasi. Detta var något som verkligen fick oss att få upp ögonen för varför vi hade den elevgrupp vi hade framför oss i bänkarna. De passade inte riktigt in i den ”vanliga” undervisningen, som allt som oftast gick ut på att lära in fakta, ha ordning och reda, siffror, detaljer och verbal information. Den här elevgruppen behöver alltså en annan sorts undervisning, och vi kände att vi helt enkelt var tvungna att sätta deras förutsättningar och kompetens i första rummet när vi arbetade med dem och därför var vi också tvungna att skapa uppgifter som passade dem.
Vi ville hitta ett sätt att motivera eleverna att komma främst till skolan i allmänhet och till våra lektioner i synnerhet. Vi ville att kreativiteten och det kritiska tänkandet hos den här elevgruppen skulle vändas från något negativt till något positivt. Vi ville höja statusen på gruppen/ämnet, samt få eleverna att förstå att deras sätt att tänka var något bra. Att uppmuntra, stötta, ha roligt tillsammans, arbeta tillsammans och lotsa dem mot framgång, trodde vi skulle få deras egenvärde att öka. Det här blev en riktig utmaning. Men vi utgick från elevernas vardag och behov och fick ihop åtta kurser som vi kallade: Kommunicera mera, Läsa och skriva för livet, Dikten och du, Filmens värld, Reklam – påverka eller påverkas?, Informationssökning – Hitta rätt och lätt, Språkliga äventyr och Att vara du.
Det blev succé. Efter några veckor hade vi nästan 100% närvaro på lektionerna, för ingen "vågade" missa en lektion. Eleverna växte och hade roligt. Och de lärde sig massor. Det hela mynnade ut i att vi skrev läromedlet Så klart! Svenska som språkval* tillsammans, där vi samlade våra uppgifter och tankar kring ämnet.
Idag blir dessa grupper bara större och större och det finns ingen egentlig plan för vad dessa lektioner ska fyllas med. Men om du undervisar i svenska som språkval skulle jag vilja ge dig några tips:
- Försök ha elevernas verklighet och intresse för ögonen.
- Glöm inte heller bort att ha kul tillsammans med eleverna – ett gott skratt tillsammans, ett uppmuntrande ord, någon som frågar hur man mår, att få känna hur det känns att faktiskt genomföra och lyckas med en uppgift – kan vara det enda positiva som de här eleverna får uppleva under en skoldag.
- Strunta i om det inte blir så mycket gjort ibland, om gruppen är stökig eller pratig – gör en övning där de får röra på sig och diskutera med varandra. Utnyttja deras enorma fantasi och kreativitet!
Och glöm inte, att som pedagog arbeta med elevgrupper som har valt svenska som språkval är en stor och viktig uppgift. De här barnen och ungdomarna behöver dig!
* Så klart! Svenska som språkval finns att köpa på www.bonnierutbildning.se
Vad glad jag blir! Att äntligen få se lärare som bryr sig om de lite "annorlunda", de som kräver lite extra men aldrig får det. Min syn på alla skolor jag är runt på nu idag är att många lärare inte har tid - eller inte tar sig tid. Om fler lärare var som du/ni skulle vi ha en annan skolgång i dagens läge, något som behövs. Du inspirerar mig så enormt när du visar att man inte behöver vara den tråkiga läraren som bara gör det gamla vanliga, kanske man skall bli lärare ändå? :)
Jenny, tack för dina uppmuntrande ord. Självklart är det så att många lärare faktiskt inte har tid att engagera sig i sina elever så som man önskar. Så känner jag också! Jag tror inte jag går ifrån en enda lektion och tänker: "Åh, idag kunde jag se och ge varje enskild elev uppmärksamhet!" Nej, det är klasserna för stora för och lärarna har alldeles för stressat tidsschema för att hinna det. Men man måste göra sitt bästa - man måste försöka i alla fall.
Att vara lärare är definitivt världens svåraste yrke och det är dåligt betalt. Så är det. Men om du känner att du har intresse för barn och ungdomar och är engagerad i dina ämnen så är också läraryrket helt fantastiskt. Läser du till lärare nu? I vilka ämnen i så fall?
/Cecilia
Mycket imponerad! Både av hur du väljer att undervisa utifrån elevernas förutsättningar (som borde vara en självklarhet) och att du har skrivit ett läromedel. Det vill jag också göra. Skriva ett läromedel alltså. Det andra gör jag redan. Tror jag.
Ja, visst borde det vara en självklarhet att undervisa utifrån elevernas förutsättningar, men jag antar att du vet lika väl som jag att det oftast inte är så. Undervisar man i svenska tycker jag att man kanske har större möjlighet att göra det än om man undervisar i till exempel SO. Men jag vet inte - jag bara gissar att det kan vara så.
Att skriva ett läromedel är fantastiskt upplyftande och givande. Bättre ämnesfortbildning än så kan man inte få!
Jag är student men snart färdig lärare och när jag är ute på min VFU, tycker jag mig märka att det känns som om lärarna bara vill att tiden ska gå och eleverna får ingen riktig utmaning. Eleverna anses vara jobbiga och får sitta av tiden. Ibland låter de assistenter hålla i dessa lektioner och det är så nedvärderande för dessa elever. Mina döttrar som går i åttan och nian har valt att läsa detta och de gick faktiskt till rektorn och krävde att få relevanta lektioner med "behöriga Lärare" (gissa om de är färgade av sin mamma). De fick med sig många av klasskamraterna och kan du tänka dig... de har en lärare(!?!) som ger dem utmaningar och de får fördjupa sig i engelska och svenska. Min dotter som går i åttan vill fördjupa sig i grammatik (hon tycker det är roligt) och min dotter som går i nian vill lära sig mer om August Strindberg. Det har blivit lugnt med studiemotiverade elever i gruppen. Mina döttrar ville inte läsa ett C-språk och trodde att detta skulle bli en fördjupning i svenska/engelska och blev frustrerade när de insåg att det var "läxhjälp" som inte fungerade och att lärarna inte brydde sig om närvaron. De går i olika arbetslag men upplevde ändå samma sak. Det måste till en attitydsförändring i sv/eng-språkval för det är elever som vill läsa detta utan att ha läs-och skrivsvårigheter och koncentrationssvårigheter. De ville inte lära sig ett nytt språk utan vill satsa för att få bra betyg när de går ut nian.
Pia: Tack för ditt inlägg! Det är precis som du beskriver det - många lärare som får det här ämnet tilldelat sig, vill inte undervisa i det och tar den lätta vägen ut - läxläsning, lite fylleriövningar eller filmvisning gång efter gång. Det är klart att eleverna upplever detta som meningslöst. Det var bra gjort av dina döttrar och deras klasskamrater att kräva en behörig lärare (även om ju detta torde vara självklart!) - jag tror att det behövs att elever och föräldrar ställer krav på detta, för just nu ser många skolledare på ämnet som ett sätt att spara in pengar genom att sätta assistenter på dessa tjänster. Det är ett slaskämne idag, helt utan styrning och status, och det krävs att vi som undervisar i ämnet eller har barn som läser ämnet sätter hårt mot hårt och kräver att få de resurser som de här barnen behöver. Återkom gärna och berätta mer!
/Cecilia
Vad skönt att läsa att man ska utgå från elevernas behov och att det kan fungera även på Sv/Eng. Jag har arbetat i två olika skolor, en modern och en konservativ. Till slut blev det för mycket på den senare: Jätteelak elev, stora sociala problem, lynnig kollega och inget arbetslag att få stöd av. Samtidigt hade min egen dotter det jobbigt i sin klass med en elev som terroriserade alla "svaga" verbalt mm (i år 2!).
Slutsatsen jag dragit är att det inte går att undervisa enligt metoder som man inte tror på, men känner sig tvungen att använda pga kollegorna och organisationen. Men samtidigt är förutsättningen för mer kreativa arbetsmetoder nästan att man inte har egen familj. Och hur bra är det? Man kan ju inte ersätta egna barn med elever.
Till alla underbara lärare: glöm inte ert eget liv!
Utbränd: Jag håller med dig om att det är svårt att vara kreativ 17 lektioner i veckan och jag har ingen familj (mer än en särbo) så jag kan lägga ner rätt mycket tid på att leta material, läsa pedagogisk litteratur och fortbilda mig. Jag är nöjd om jag kan vara kreativ och utgå från mina elevers vardag 3-4 lektioner i veckan. Sen blir det rätt mycket rutin och trista lektionsplaneringar. Har insett - lite mer än förut i alla fall - att det finns annat att leva för än bara jobbet, så numera lägger jag inte ner så mycket tid på det, men jag kan fortfarande bli bättre.
Så tack för din uppmaning - den kan många lärare behöva!
Vad intressant och uppmuntrande det var att läsa ditt inlägg! Man blir så glad när man märker att det fortfarande finns engagerade lärare som verkligen vill elevers bästa. Jag är helt övertygad om att ett av bästa sätten att motivera elever är att själv som lärare vara motiverad och engagerad.
Keep up the good work!
Jag håller med Haydee om att det är viktigt att man själv som lärare är motiverad och engagerad för att det ska smitta av sig på eleverna.
Och jag blir så varm i hjärtat när jag läser om det ni gjorde, Cecilia. Som andra personer har kommenterat om detta inlägget, det är underbart att det finns lärare som engagerar sig i de elever som behöver extra hjälp och att man anpasssar undervisningen efter individerna i klassen och inte bara kör på efter någon mall som har funnits sedan stenåldern.