En ny start
Ja, som alla säkert vet vid det här laget har jag alltså bytt jobb. Från en trygg, kommunal skola till en liten, relativt nystartad friskola. Det gamla jobbet inspirerade mig inte längre - jag var ständigt stressad, ledsen, likgiltig, men jag kämpade på. Tänkte att snart får jag det stöd jag behöver eller den inspiration jag behöver för att göra ett bra jobb. Men det blev aldrig så, snarare tvärtom.
Jag älskade mina kollegor och mina elever, men om man själv aldrig får utvecklas eller undervisa efter pedagogiska idéer som stämmer med ens egna - då blir det till slut outhärdligt. Jag mådde dåligt, riktigt dåligt. Var ständigt sjuk, trött och irriterad. Jag hade ont i magen och ibland grät jag. Det kändes som om jobbet sög all must ur mig. Och trots att jag är effektiv och får saker gjorda snabbt, så tog högen med arbete aldrig slut. Det fanns ingen gräns mellan jobb och hem. Det låg lika mycket orättade skrivböcker hemma, som på mitt skrivbord på arbetet. Jag behövde stöd, men fick inget. Jag kände mig ensam.
Nu vet jag vad många tänker. Jag är för ambitiös. Jag tar på mig för mycket arbetsuppgifter. Jag måste lära mig att säga nej. Ja, jag vet allt det där och det är något jag jobbar med. Men samtidigt tycker jag att det är en trist inställning. Om jag är initiativrik, energisk, motiverad, framåt - ska jag inte uppmuntras då? Ska jag inte satsas på? Varför ses jag inte som en tillgång? Ska inte en chef säga till mig: -Det är fantastiskt att du är så drivande, du får gå den här utbildningen/du får ett lönepåslag/du får ett par dagar ledigt...
Nej, istället har jag på sin höjd blivit klappad på axeln och någon säger till en att jag är duktig, men jag får inget direkt stöd eller inspiration, så att jag orkar fortsätta vara framåt och tänka nytt. Istället har jag blivit en trött, irriterad fröken, som bara vill en enda sak - att få säga upp mig och byta jobb.
Där var jag i våras. Det fanns bara en sak att göra: byt jobb eller dö. Eller det kändes i alla fall så. Så jag gjorde det. Jag sökte massor av jobb och fick många erbjudanden. Men en skola tände mig mer än andra. Det fanns en rektor som ville ha mig för att jag var så energisk och ambitiös. Hon ville uppmuntra mig att fortsätta vara det. Hon behövde mig. Och jag kände att det nästan var som att komma hem. Allt bara stämde. Därför var det så fantastiskt att bara en timme efter anställningsintervjun få ett samtal från den nya rektorn som säger: Vi behöver inte leta mer. Vi vill ha dig.
Nu har jag jobbat en vecka och inser förstås att det kommer bli mycket jobb. Men det känns inspirerande och roligt. Alla är på hugget, alla vill hjälpas åt, alla vill åt samma håll. Vi är ett team. Det var längesen jag kände så. Och på måndag kommer eleverna och då är det igång på riktigt. Men jag kan nästan inte vänta. Jag är sugen.
Det känns som om jag lever igen.
Tack för ditt inlägg Cecilia, vad modigt av dig att våga vara så ärlig. Jag tror tyvärr allt för många lärare känner igen sig i din historia - man vill mycket och jobbar "ihjäl sig" utan att få något stöd eller uppmuntran och till slut orkar man inte längre. Vad bra att du vågade ta steget och byta jobb! Och vad härligt att du nu hamnat på en skola där det känns så bra :D
Jag håller med Sara! Ett viktigt och modigt inlägg, och jag tror att du kommer att uppskattas på din nya skola. När man mår bra är man en bra lärare. Lycka till på måndag!
Sara och Maja: Tack för era ord! Visst är man en bra lärare när man mår bra - det borde fler rektorer förstå och handla efter, tycker jag. Ja, jag hoppas verkligen att den här känslan på det nya jobbet får hålla i sig länge, länge.
Låter som helt rätt beslut! Själv börjar jag jobba imån, och efter dagens lunch med kollegerna är jag lite småsugen. Trots att den här sommaren har gått alltför fort!
Hej!
Känner SÅ väl igen mig i det du beskriver. Jag jobbade i en kommunal skola. Vi som var ambitiösa blev helt enkelt utfysta av "resten" av kollegiet. När jag gick till min rektor för att få hjälp bad hon mig att jobba mindre, att vara mindre ambitiös för att mina kollegor tyckte att det vaqr pressande med en som ville så mycket som jag. Fint va! Att av sin chef bli ombedd att gå till jobbet och göra sitt näst bästa. Är inte skolan för viktig för det?
Jag kunde inte gå med på det så jag slutade på den skolan, nu börjar jag på spec.ped utbildning och hoppas det ska bli bra! Stor lycka till på nya jobbet!
Åh vad jag hoppas att det blir kanon på ditt nya jobb! Jag tror på dig och håller tummarna för ett trevligt och inspirerande läsår!
Jag har också bytt jobb nu. Spännande! Mycket ytt och högt ställda förväntningar ...
Men är det du som har skrivit "Så klart!"? Va trevligt! Jag vill passa på att berätta för dig att den är högt uppskattad av mig, lärare i en finlandssvensk högstadieskola. Kramar till dig!
MIa: Usch, va lågt av din chef och dina kollegor. Jag fattar inte hur det kan vara så i skolan idag. Vi vill ju alla samma sak, eller? Varför motarbeta varandra? Det är sjukt. Skönt att du har det bättre nu och lycka till med din utbildning!
Smarre: Tack, tack!
Missi: Åh, va glad jag blir! Så underbart att höra att du använder Så klart - och gillar den! Jag är förstås jättestolt över boken och tycker att den är superfin och bra, men det betyder så mycket att höra andra lärare säga så. Det är den bästa feed-back man kan få! Tack så mycket!
Oj - men stackare... men du ... jag känner igen varje ord du skriver... så kan det vara ibland. Jag hoppas du får ett fantastiskt arbete framöver... och fortsätt att brinn för det du gör...vi som gör det behövs...mycket, ofta och för eleverna. Jag gillade detta inslag...modigt. Anne-Marie
Jag har precis som du också fått arbete på en nystartad friskola. En skola som startar nu i nästa vecka. Jag hade inte tröttnat på den kommunala skolan men däremot var jag trött på att aldrig få en fast tjänst utan fick hoppa runt på olika vik. Det jag då kände var att jag aldrig fick tillfälle att göra på mitt sätt, jag ville under mina vik självklart inte ändra för mycket och körde på som den jag vikarierade för. Detta kändes inte alls tillsfredsställande och nu har jag alltså fått chansen att vara med och forma en ny skola, så himla spännande och superkul! Det finns ett stort utrymme för mig och mina idéer :)
Nu har jag äntligen hittat till din blogg! Den känns rolig och inspirerande.
Vi ses imorgon...på jobbet!
Bra gjort! Man ska inte fastna på ett ställe där man inte trivs. Det är farligt att bli en del av något som inte vill utvecklas. För i skolan är man ett team och alla måste vilja något. Jag har också bytt skola och känner mig hemma från första stund. Tack och lov! Jag tror det är bra att alla rör på sig ibland - tvingas diskutera varför och hur, inte bara säga att "så har vi alltid gjort". Om man måste förklara sina tankar, förstår man lättare vad som är bra och dåligt. Lycka till!
IT-mamman: På pricken beskrivet! Jag älskar människor som vågar tänka nytt och har viljan att driva utvecklingen framåt, något som många lärare inte orkar eller helt enkelt är rädda för. Så känns det inte nu! Kul att du också trivs på nya jobbet!
Mycket bra och modigt skrivet tycker jag också!
Du är inte heller ensam om att ha känt så. Jag har också varit där, flera gånger, men kämpat på. Nu har jag tagit tjänstledigt och vi ska flytta utomlands ett tag. Kanske får jag prova på att arbeta där.
Hoppas att du får fortsätta känna dig uppskattad, uppmuntrad och behövd. Lycka till med ditt nya jobb!
wow!
Vilken bra slutsats du kommit till! Härligt med engagerade människor som vågar ta steget och inte nöja sig med den där klappen på axeln och "vad duktig du är". Man vet ju oftast redan att man är "duktig" om man nu är det.
Fram med fler positiva rektorer. Rektorer som vågar vara chef och coach! Lycka till med nya jobbet!
Inlägget var fö mycket bra skrivet!