Låt stå!

Idag hade niorna sin avslutning. Mina två nior som jag haft i svenska och engelska sedan i sexan slutade alltså grundskolan. Det var ett gråtkalas som hette duga. Men även om många var ledsna för att de skulle lämna sina bästa vänner och lämna sin skola, så tror jag ändå att tårarna var av blandat slag - lite sorg och lite lycka.

Det var så underbart att se dem idag, finklädda och trots alla tårar lyckliga. Jag fick en liten tripp down Memory Lane och mindes dem som de var i sexan: små, osäkra, otåliga, men så söta. Idag är de så världsvana, självsäkra, intelligenta och vackra. Nästan som vuxna, fast bara nästan.

Jag lärde mig en sak idag. Under de här fyra åren tillsammans med de här två klasserna har jag oftast varit  glad och snäll, tänjt på regler och överenskommelser, hjälpt och stöttat. Samtidigt har jag varit hård och sträng, visat tydliga gränser och haft höga krav. Många elever har nog tyckt illa om mig lite då och då, det betvivlar jag inte.

Men idag, när de slänger sig runt halsen, viskar att man är världens bästa, snyftar och kramar lite hårdare, önskar en all lycka i världen - då, då känner jag att jag borde ha visat mer hänsyn, borde ha pratat mer med dem, borde tagit mer fasta på deras intressen och förmågor, borde skrattat mer tillsammans, borde bjudit mer på mig själv.

Nu har jag världens bästa chans att göra om allting med mina nya klasser. Jag ska minnas den här stunden idag när jag träffar mina nya elever i augusti. Jag ska se framför mig mina gamla elevers tårfyllda ögon, men också deras skratt och deras ord och försöka bli bättre på att fokusera på det som är viktigt - att finnas där för dem, att lyssna på dem, att skratta med dem.

Lycka till alla mina nior! Vi ses nog på väg till tunnelbanan någon dag!