Lärarens alla roller
Något som ofta brukar diskuteras är alla roller som en lärare har under sitt verksamma yrkesliv. Pedagog, mamma, kurator, polis, socialarbetare…tja, ni kan säkert komma på fler. Mats Wahl talade i måndags om hur han tycker att alla dessa olika roller gör läraryrket svagt och slitsamt, främst den roll som innebär att du ska vara kompis med dina elever. Just denna kompisroll, menade Wahl, har bidragit till den låga status som läraryrket har idag.
I och med att du hela tiden bemöter dina elever med olika roller, vid ett tillfälle som sträng lärare, i nästa som omtänksam mammafigur och i ytterligare ett annat tillfälle som schysst kompis, har eleverna svårt att relatera till vilken roll du innehar just vid det tillfället när de ser eller träffar dig. Idag har lärare och elev en sådan nära och personlig relation, och då menade Wahl rent statusmässigt, att eleverna i princip kan dissa dig som människa. Det kunde man inte förr, för då hade man sin status, kraft och roll som enbart ”lärare” i kostym och slips eller kjol och blus.
Wahl menade vidare att det bara finns ett fåtal lärare som klarar av att hantera denna mångfacetterade roll av idag, men att det inte går att bygga en skola på det.
Jag fastnade mycket för Wahls ord och har själv många gånger reagerat på kollegor som är kompisar med sina elever. Jag ser hur man kan hamna i situationer där eleverna vet för mycket om en rent privat, att de inte vet när det är allvar eller lek, att de går över den personliga gränsen för vad åtminstone jag skulle tycka var OK. Jag håller ett ganska strikt förhållande till mina elever – inte torrt och tråkigt – men jag känner att jag inte vill ha mina elever springande efter mig, ställandes en massa frågor om mig eller hoppa på mig i korridoren.
Hur relaterar ni till era elever och vad tycker ni om Wahls antaganden?
Nej, precis som en mamma inte bara ska vara kompis med sina barn, ska man inte vara det till sina elever heller. Men jag tycker att en del är så strikta, så de inte bemödar sig om att visa eleverna att de har glimten i ögat. För eleverna måste veta att de betyder något. Det finns en undersökning om att lärare ofta utstrålar negativa förväntningar (Sonja Wellros bok, vilken?) gentemot sina elever. Hellre ett extra uppmuntrande ord än inte säga nåt, bara för att man är rädd för att bli för mycket kompis.
Svår avvägning. Hänger lite på hur klassen/gruppen är i sig. men generellt tror jag man kan sammanfatta det så här. Man kan vara deras vän men inte deras kompis.
Jag håller med Nemo här, även om man förstås kan diskutera länge vad skillnaden innebär. Jag har tänkt det ungefär som så att jag kan vara vänlig mot, intresserad av och engagerad i den person som en enskild elev är, men jag kan inte försätta mig i en situation där jag är skyldig den eleven större lojalitet än vilken annan elev som helst. Jag brukar tänka det som så här att om någon annan elev skulle kunna känna fog för misstanken att jag inte bedömer en viss elev enligt samma skala som alla andra, för att jag har ett för vänskapligt förhållande till den eleven, då är en gräns överskriden. Jag vill också att mina elever ska känna att det finns en gräns, att jag visserligen är en öppen person som gärna talar med dem om mycket, men att jag (och det ska vara just jag som gör det!) kommer att säga stopp innan vänligheten övergår i kompisskap.
Jag är lärare och inte kompis med eleverna! Men, det skulle kännas främmande att inte svara på elevers frågor som handlar om t ex min familj. Hur många barn jag har osv. Det kanske beror på att jag har elever upp till år sex och att jag tycker att det är naturligt att de frågar mig om saker. Jag väljer däremot själv när jag vill prata om mig själv. Under lektionstid är det sällan lämpligt men när vi sitter och äter så pratar jag med eleverna, ibland om mig själv men oftast om dem och deras intressen.
Undrar om det skulle vara annorlunda om jag undervisade äldre elever.
Eleverna ställer färre frågor till mig nu än vad de gjorde när jag var nyexad lärare. Jag tycker också att eleverna respekterar mig mer och jag har lättare att hålla bra lektioner med ett lugnt klimat. Jag tror att det beror på att jag har mer erfarenhet nu och är mindre öppen för att prata om sådant som rör min privata sfär. Det är skönt att ha lagom distans till sina elever.
Jag satt faktiskt och diskuterade just detta igår, med kursare som också läser till lärare. Vi kom fram till att det är en svår avvägning. Vi pratade också om hur man ska vara när man först möter en klass, någon berättade om en lärare som var sträng och knappt log första månaden bara för att sätta gränserna direkt.
Samtidigt som jag kan förstå syftet, så känns det lite fel för mig personligen. Jag vill ju ge ett gott intryck av skolan och få eleverna att vilja komma tillbaka nästa dag. Men det är nog lättare att vara sträng från början och sen bli mildare än att vara vänlig och sedan försöka få respekt. Hur gör ni när ni möter en ny klass?
(Otroligt spännande att läsa din blogg, skönt att få lite tips för när man själv ska ut i verkligheten!)
definitivt en svår avvägning där. Håller dock med om att det är viktigt att inte bli för mycket kompis. Ibland när dom frågar så säger jag helt enkelt att det är privat, eller något liknande men ytligare frågor besvaras självklart. Däremot tror jag att det är viktigt att dom känner att jag engagerar mig och bryr mig, men jag visar också att jag sätter gränser och att det är därför att jag bryr mig om dom. Kompisar har dom i klassen, det behöver dom inte mig för...
A-M berättar om lärare som knappt ler under den fösta månaden för att få respekt. Det är inte min melodi. Däremot är det viktigt att direkt markera vad som inte är acceptabelt i en grupp. Eftersom jag är ledaren måste jag genast ifrågasätta elever som inte följer de normer och regler som gäller i vår skola idag. Jag upplever att det är viktigt att rätt elev får tillsägelser. När jag var ny lärare kunde det vara svårt ibland att förstå de mönster som uppträder i en grupp. Jag var på en föreläsning en gång där vi fick rådet att upptäcka vem i gruppen/klassen som vi själva hade mest respekt för. Det är ofta ledaren och det är viktigt att den personen inser att det är jag som styr kajutan/klassen. Föreläsningen som jag var på handlade egentligen om mobbing och föreläsaren sa att mobbaren behöver hjälp att inte följa invanda mönster. Ibland är ju ledaren i klassen en bra förebild och i de klasserna är det oftast inte några problem. Problemen uppstår när en negativ norm råder. Att säga till rätt elever tror jag är ett av många sätt att få lugn i klassrummen.
Vem är det som kommit på detta med att "man blir kompis med elever". Elever blir inte kompis med gamla människor, dvs över 18-20 år....eller något i den stilen.
Jag tror det handlar om att man som pedagog skall undvika att bli "uppäten" samtidigt som man bör skapa den där råviktiga relationen som gör att eleverna gör pedagogen till den auktoritet den behöver vara för att lyckas. I den gamla hierarkiskt uppbyggda världen kom auktoriteten med tjänsteställningen men i nätverkssamhället måste man förtjäna auktoritet. Det är här en hel del pedagoger misslyckas. Dvs de som fortfarande kräver "auktoritetsstatus" pga av att man är "lärare". Detta kan vi naturligtvis förhålla oss till som "bra" eller "dåligt", men det spelar mindre roll för det bara är så. Samhället har förändrats.
Jag tycker att Mats Wahl överdriver och är lite väldramatisk i sina uttalanden om svensk skola. Eller så är det för att jag tjänstgör på gymnasiet och inte på högstadiet som gör att jag inte känner igen mig.
Jag är en ung lärare och jag vill inte vara kompis med eleverna, men jag vill heller inte hålla dem på avstånd "baar för att". Kompis eller inte, det jag vill och det jag "kör på" är att vara en autentisk vuxen, ärlig, rak, persnolig och som delar med mig av mig och mitt utan att vara för privat. Det är en svår balansgång, men jag valde inte lärarbanan bara för kärleken till mina ämnen (som många gör och sedan hoppar av) utan för att man först och främst är "socialarbetare", en vuxen, en förebild, en gränssättare och en som ställer krav!