Låt stå!

På begäran av Maja ska jag berätta lite om onsdagens föreläsning med Gunilla Molloy på LHS i Stockholm. Det handlade alltså om när pojkar läser och skriver och det var en mycket givande och intressant föreläsning. Molloy är en person som man fängslas av, hon berättar saker man har nytta av, som är tagna ur verkligheten. Något som inte är särskilt vanligt inom den pedagogiska världen, tycker jag.

Hon berättade bland annat om sin senaste bok som heter När pojkar läser och skriver, där hon berättar om sin forskning kring några pojkar som hon på svensklektionerna följde från år 7 till år 9. Hon intervjuade dem om läsning och deras relation till skönlitteratur. Det började som man trodde. Läsning är tråkigt, tråkigt, tråkigt för så många tonårspojkar. Inga böcker är bra, man har glömt boken hemma, man har inget lånekort, ja, bortförklaringarna är många för att få slippa läsa.

Molloy berättade att hon läst Sandor slash Ida av Sara Kadefors med klassen och att en pojke fick skriva vad han tyckte om den. Hans reaktioner var bland annat att den sög hårt, den var tråkig, alla böcker är tråkiga, varför får vi inte se en film istället? Det som var intressant var att det var en ganska perfekt skriven text och den var ju helt klart ett omdöme om boken, precis det som Molloy hade efterfrågat. Därför kopierade hon upp texten på OH, visade klassen och sa att det här är en jättebra text, titta på styckeindelningen, interpunktionen, argumentationen... Killen blev helt paff och Molloy berättade att han blivit misstänksam mot henne efter detta - hon var inte längre pålitlig, hon kunde ju göra hur konstiga saker som helst! Han hade helt klart förväntat sig en annan reaktion.

Molloy berättade att hon ofta kopierar upp bra texter som eleverna har skrivit och använder sig av dem som underlag för diskussion i klassrummet. Hon berättade att hon aldrig gått runt till eleverna en och en, suttit på huk vid bänk efter bänk och förstört knän och rygg. Hon menade att eleverna lär sig så mycket mer genom att lyssna på varandra och läsa och diskutera varandras texter i helklass än att hon ska gå runt och prata med eleverna var och en för sig. När det gäller läsloggar och reflektion kring läsning delade hon med sig av ytterligare en intressant metod:

Man låter eleverna som vanligt skriva av ett citat som de undrar något om, håller med eller inte håller med om eller tycker är intressant och skriva ner sin reflektion. Därefter samlade hon in deras böcker. Hon läste snabbt igenom läsloggarna och när hon hittade något intressant som hela klassen skulle kunna lära sig något av så satte hon en post-it-lapp i kanten. När alla 25 böckerna var rättade hade hon kanske 3-4 lappar som stack ut. Dessa böcker tog hon till kopiatorn och kopierade upp till OH. Sedan visade hon dem för klassen och pratade om dem.

Detta var något som jag kände att jag verkligen vill testa! Jag använder sällan elevernas texter för jag tänker att de inte vågar visa varandra, att de är blyga och tycker att det är pinsamt. Men om man börjar i sexan när man får dem så kanske det inte är så farligt? Ja, jag tror jag måste testa det i alla fall.

Till sist vill jag nämna det som jag tyckte var kärnan i allt - varför läser inte pojkar? Varför tycker de att det så tråkigt? Molloy menade att anledningen till att läsningen bland pojkar sjunker är att de inte har några manliga förebilder som läser. Man ser kanske aldrig pappa läsa, utan pappa sitter vid datorn, meckar med bilen eller kollar på film. Då vill man som pojke självklart göra som pappa! Det är mest mammorna som läser och som tjatar på sina söner att de måste läsa och vem vill som pojke associeras med det som mamma gör? Och när man kommer till skolan, vilka är det som tjatar så om läsningen? Jo, fröken. Och vilka är det som gärna sitter och läser timme efter timme? Jo, flickorna. Molloy menade att det faktum att pojkar inte läser inte är ett skolproblem, utan ett samhällsproblem, och det håller jag fullkomligt med om.

Så, alla ni pappor därute - läs med era söner! Då ger ni dem upplevelser och kunskap de kommer att ha nytta av resten av sina liv!

Vi har på jobbet fått i uppdrag att läsa en bok som heter Vygotskij i praktiken och är skriven av Leif Strandberg. Jag har ännu inte kommit så långt i boken, men har redan träffat på en hel del intressanta resonemang som har fått mig att fundera på vissa saker som man gör och inte gör som lärare.

I det inledande kapitlet pratar Strandberg bland annat om aktivitet och hur aktivitet på olika sätt är en förutsättning för lärande. De aktiviteter som leder till lärande är enligt Vygotskij sociala, medierade, situerade och kreativa. Sociala, för att vi alltid lär oss av aktiviteter tillsammans med andra, sådant som vi senare klarar av på egen hand. Medierade, för att vi alltid använder oss av hjälpmedel i våra aktiviteter. Vi möter alltså inte världen direkt, utan använder oss av olika verktyg och tecken för att lösa problem eller uppgifter. Situerade, för att människans aktiviteter alltid äger rum i specifika situationer och platser. Kreativa, för att det är i kreativiteten som vi överskrider gränser, testar nytt, kommer till nya slutsatser (s. 11-12).

Det här med aktivitet tyckte jag var mycket intressant att läsa om och lite senare skriver Strandberg (s. 13):

"[...] den framgångsrika eleven ägnar mycket tid åt sitt lärande, har bra kontakt med sina lärare, samtalar ofta med vuxna och kamrater, placerar sig i klassrummet så att interaktioner underlättas, frågar och svarar, nyttjar tillgängliga hjälpmedel, antecknar, läser, räknar. Kort och gott, den framgångsrika elevens mest utmärkande kännetecken är aktivitet."

Genast började jag tänka på mina elever. Det är inte alltid det bubblar av aktivitet i klassrummet direkt. Faktiskt så kan jag nog säga att det är mer undantag än regel. Många elever gör minsta möjliga, orkar inte fråga om de inte förstår, orkar inte läsa läxor, orkar inte räcka upp handen, orkar inte skriva en hel mening, orkar inte läsa en hel bok. Då blir resultatet givetvis därefter. Ingen aktivitet - inget lärande. Vissa lektioner kan jag gå ifrån helt genomsvett - jag har pratat, visat, skrivit, förklarat, frågat, svarat, läst och samtalat. Det är jag som har stått för aktiviteten, helt klart. Eleverna går ifrån lektionen lika trötta som jag, fast av en helt annan orsak.

Ibland kan jag beskylla mig själv för att jag inte är tillräckligt inspirerande, att inaktiviteten beror på att jag har tråkiga uppgifter, väljer tråkiga böcker, har tråkiga genomgångar som inte kittlar till aktivitet hos mina elever. Men samtidigt tänker jag att det faktiskt inte bara kan bero på mig. Jag är en del av lärandeprocessen, jag är den som ser till att möjligheten till aktivitet och lärande finns i klassrummet, men sedan måste också eleverna vilja lära sig, vilja försöka, vilja aktivera sig.

Jag kan inte trolla - det är helt säkert. Jag kan inte hälla kunskapen i mina elevers hjärnor. Det måste alltså ske någon slags aktivitet. Och den måste eleverna själva stå för.