Angående läsning och litterär kanon
Hittade en artikel som skrivits av Anne-Marie Körling, som fått Svenska Akademiens Svensklärarpris 2006. Tänkvärt och intressant!
http://www.skolvarlden.se/Article.jsp?article=1268
http://www.skolvarlden.se/Article.jsp?article=1268
Ljuva PRAO-tid...
Niorna är på PRAO de här två veckorna. Det går nästan inte beskriva vilken lättnad det är. Missförstå mig inte, mina nior är fantastiska att jobba med, men att äntligen ha tid över till att fixa sexornas individuella utvecklingspärmar, skriva de där mejlen, läsa igenom de där dokumenten, ringa de där samtalen, rensa upp på skrivbordet (!) eller faktiskt bara kunna ta en lunch OCH en kaffe i personalrummet utan att känna sig stressad - det är underbart! Tänk om man fick ha det så här läsåret runt, bara ett par timmar extra varje vecka, vilken skillnad!
Det pågår ständigt en debatt om vad vi lärare gör på vår arbetstid. För något år sedan kom det en undersökning som visade att vi i princip inte gör någonting alls, förutom våra lektioner. Vilken skymf. Jag skulle vilja säga att undervisningen kommer ganska långt ner på listan över vilka arbetsuppgifter man kan prioritera. Det ska vaktas, kopieras, sittas i konferenser, pratas med elever och föräldrar, städas, dokumenteras, förflyttas, fyllas i frånvarorapporter...you name it. Rast är knappast att tänka på och när man väl lyckas klämma in en liten rast, så tänker man: "Åh, va bra, nu hinner jag kopiera de där uppgifterna!". Och på väg till kopiatorn träffar man en kollega som vill diskutera en elev, eller en elev som tappat bort sina nycklar och måste ha hjälp med att ringa hem. Så den där rasten blev det inte mycket av. Ärligt talat, inte för att förringa någon yrkeskategori, men jag skulle vilja se hur många som skulle orka med en arbetsvecka i skolan. Många skulle nog gå tillbaka till sina jobb och tänka: "Tack gode gud!"
De här två PRAO-veckorna är alltså en skänk från ovan. Klockan är 08:43 denna onsdagsmorgon och jag sitter fortfarande hemma med en kopp te bredvid mig.
Kan livet bli mycket bättre?
Det pågår ständigt en debatt om vad vi lärare gör på vår arbetstid. För något år sedan kom det en undersökning som visade att vi i princip inte gör någonting alls, förutom våra lektioner. Vilken skymf. Jag skulle vilja säga att undervisningen kommer ganska långt ner på listan över vilka arbetsuppgifter man kan prioritera. Det ska vaktas, kopieras, sittas i konferenser, pratas med elever och föräldrar, städas, dokumenteras, förflyttas, fyllas i frånvarorapporter...you name it. Rast är knappast att tänka på och när man väl lyckas klämma in en liten rast, så tänker man: "Åh, va bra, nu hinner jag kopiera de där uppgifterna!". Och på väg till kopiatorn träffar man en kollega som vill diskutera en elev, eller en elev som tappat bort sina nycklar och måste ha hjälp med att ringa hem. Så den där rasten blev det inte mycket av. Ärligt talat, inte för att förringa någon yrkeskategori, men jag skulle vilja se hur många som skulle orka med en arbetsvecka i skolan. Många skulle nog gå tillbaka till sina jobb och tänka: "Tack gode gud!"
De här två PRAO-veckorna är alltså en skänk från ovan. Klockan är 08:43 denna onsdagsmorgon och jag sitter fortfarande hemma med en kopp te bredvid mig.
Kan livet bli mycket bättre?
Gratis kaffe!
Kan ni fatta, fredagens största diskussionsämne på skolan var att ledningen gått ut i personalnytt och berättat att vi i fortsättningen ska få gratis kaffe! Alltså, vi lärare är ju inte särskilt bortskämda, så en sån här grej blir ganska stor. Vi har länge fört upp till ledningen att gratis kaffe skulle vara en stämningshöjare på skolan, men det har alltid hetat att det inte finns utrymme i budgeten för det. Så, när jag mötte en av rektorerna i korridoren passade jag på att tacka för att de äntligen gått med på vårt förslag.
Lite senare på kvällen träffar jag en kollega som berättar att anledningen till att vi har gratis kaffe är att kaffeapparatens myntinkast har strulat till och från och skolan har inte råd att låta en reparatör komma och fixa det varje gång.
Först blev jag sur, eftersom det i personalnytt lät som om det var en vänlig gest från ledningen. Sen kände jag mig riktigt dum som stått där och tackat och bockat.
Att man aldrig kan få vara riktigt glad för nåt. Men i morgon ska jag dricka kaffe som aldrig förr.
Lite senare på kvällen träffar jag en kollega som berättar att anledningen till att vi har gratis kaffe är att kaffeapparatens myntinkast har strulat till och från och skolan har inte råd att låta en reparatör komma och fixa det varje gång.
Först blev jag sur, eftersom det i personalnytt lät som om det var en vänlig gest från ledningen. Sen kände jag mig riktigt dum som stått där och tackat och bockat.
Att man aldrig kan få vara riktigt glad för nåt. Men i morgon ska jag dricka kaffe som aldrig förr.
Elevers attityder, värderingar och läsvanor
LR presenterade förra veckan rapporten "Yttrandefriheten i skolan" som är baserad på en undersökning kring elevers attityder, värderingar och läsvanor. Undersökningen visar skrämmande samband mellan intolerans mot sina medmänniskor och avsaknaden av läsning. Upp till 10% av eleverna menar att alla människor inte har samma värde och upp till 18% säger att homosexualitet är en sjukdom. Dessutom visar undersökningen att var tionde elev inte har läst en skönlitterär bok inom skolans ram under den senaste terminen.
Vad kan det bero på att våra barn och ungdomar inte läser i skolan längre och varför känner många att det de faktiskt läser inte berör dem? På min skola baseras all svenskundervisning på skönlitteratur. Vi har en liten bokdepå med klassuppsättningar med böcker och dessutom har vi ju ett fantastiskt cirkulationsbibliotek att tillgå i Stockholm. Problemet är, känner jag, att många envisas med att läsa romaner som På västfronten intet nytt och Skriet från vildmarken med sina klasser. Riktigt bra böcker, men inspirerar de till fortsatt läsning bland dagens tonåringar? Jag är inte så säker på det.
Om målet för skolan i allmänhet och svenskämnet i synnerhet är att få ungdomar att läsa mer, att lära sig av litteraturen, att diskutera och argumentera, att testa sina åsikter med varandra, att reflektera och känna igen sig - då måste ju vi svensklärare anpassa oss efter detta. Vi måste ge våra ungdomar böcker som de kan relatera till. Idag finns en uppsjö av fantastisk ungdomslitteratur, som jag på många håll anser stå outnyttjad. Och när man använder den kan man - trist nog - få tråkiga kommentarer från sina kollegor. Jag har bestämt mig för att inte läsa På västfronten... med mina nior - något som retat upp en del. Men jag känner att jag vill läsa böcker som tar upp ämnen och konflikter som ungdomar idag ställs inför. Jag vill bestämma tillsammans med mina elever vilka böcker vi ska läsa. Jag har ofta flera förslag på böcker som jag visar upp och oftast brukar eleverna faktiskt vara sugen på de flesta, men för det mesta väljer vi ändå en bok som relaterar till något som hänt eller till en diskussion vi haft. Det passar mig och mina elever och så vill jag fortsätta jobba.
Därför är jag lite rädd för diskussionen kring en litterär kanon i skolan. Om jag var tvungen att följa en lista med rekommenderad litteratur, skulle jag vissna som svensklärare. Jag förstår självklart att eleverna måste läsa klassiker och känna till stora svenska och utländska författare (vi läser faktiskt sådana böcker också!), men att någon skulle bestämma det här åt mig är oacceptabelt. Läroplanen ser ut som den gör för att vi ska kunna ha frihet kring innehållet i vår undervisning och så tycker jag att det ska få vara.
Någon som tycker annorlunda eller har andra kommentarer? Jag fortsätter gärna diskussionen!
Läs hela LR:s rapport här:
http://www.lr.se/lrweb/Home.nsf/ByKey/PKAEL-6TTJSL/$file/Yttrandefriheten%20i%20skolan.pdf
Vad kan det bero på att våra barn och ungdomar inte läser i skolan längre och varför känner många att det de faktiskt läser inte berör dem? På min skola baseras all svenskundervisning på skönlitteratur. Vi har en liten bokdepå med klassuppsättningar med böcker och dessutom har vi ju ett fantastiskt cirkulationsbibliotek att tillgå i Stockholm. Problemet är, känner jag, att många envisas med att läsa romaner som På västfronten intet nytt och Skriet från vildmarken med sina klasser. Riktigt bra böcker, men inspirerar de till fortsatt läsning bland dagens tonåringar? Jag är inte så säker på det.
Om målet för skolan i allmänhet och svenskämnet i synnerhet är att få ungdomar att läsa mer, att lära sig av litteraturen, att diskutera och argumentera, att testa sina åsikter med varandra, att reflektera och känna igen sig - då måste ju vi svensklärare anpassa oss efter detta. Vi måste ge våra ungdomar böcker som de kan relatera till. Idag finns en uppsjö av fantastisk ungdomslitteratur, som jag på många håll anser stå outnyttjad. Och när man använder den kan man - trist nog - få tråkiga kommentarer från sina kollegor. Jag har bestämt mig för att inte läsa På västfronten... med mina nior - något som retat upp en del. Men jag känner att jag vill läsa böcker som tar upp ämnen och konflikter som ungdomar idag ställs inför. Jag vill bestämma tillsammans med mina elever vilka böcker vi ska läsa. Jag har ofta flera förslag på böcker som jag visar upp och oftast brukar eleverna faktiskt vara sugen på de flesta, men för det mesta väljer vi ändå en bok som relaterar till något som hänt eller till en diskussion vi haft. Det passar mig och mina elever och så vill jag fortsätta jobba.
Därför är jag lite rädd för diskussionen kring en litterär kanon i skolan. Om jag var tvungen att följa en lista med rekommenderad litteratur, skulle jag vissna som svensklärare. Jag förstår självklart att eleverna måste läsa klassiker och känna till stora svenska och utländska författare (vi läser faktiskt sådana böcker också!), men att någon skulle bestämma det här åt mig är oacceptabelt. Läroplanen ser ut som den gör för att vi ska kunna ha frihet kring innehållet i vår undervisning och så tycker jag att det ska få vara.
Någon som tycker annorlunda eller har andra kommentarer? Jag fortsätter gärna diskussionen!
Läs hela LR:s rapport här:
http://www.lr.se/lrweb/Home.nsf/ByKey/PKAEL-6TTJSL/$file/Yttrandefriheten%20i%20skolan.pdf
Drömmen om läraryrket
Jag visste ganska tidigt att jag ville bli lärare. Kanske inte på högstadiet, men under gymnasiet praoade jag på min gamla högstadieskola och upptäckte att jag gillade att stå framför en klass - och jag var dessutom bra på det! Jag trivdes med eleverna helt enkelt.
Så efter gymnasiet fick jag praktik på en låg- och mellanstadieskola, där jag agerade lärarassistent i en tvåa; jag rättade matteläxor, läste med elever som behövde det, jag till och med spelade tvärflöjt för dem vid jul (stackars barn...). Men fortfarande tyckte jag att det var kul med barnen, jag kände att jag faktiskt gjorde nytta när jag satt med dem och tragglade igenom "Pettson och Findus" för 27:e gången. Och jag fick skratta! Varenda dag hände det saker som man tyst skrattade för sig själv åt när man gick hem efter jobbet. Kort sagt, jag bara kände det: "Här ska jag vara.". Inte att jag ansåg det vara ett kall, för det tror jag inte ett dugg på, men jag fann min roll, en plats där jag kände mig hemma.
I januari 1994 kom jag in på grundskollärarprogrammet för år 4-9 i Göteborg och jag trivdes fantastiskt bra. Mina medstudenter var hängivna, ambitiösa och såg med stor entusiasm fram emot studierna och att få börja arbeta som lärare 4,5 år senare. Vi var där för att vi ville det. Visst fanns det de som avvek efter ett tag, men det var oftast inte för att de inte ville bli lärare, utan för att ämnesstudierna var för hårda. För herregud, vad vi pluggade. Men vi hjälpte varandra, pushade och stöttade, och den där grammatiktentan, som det gick rykten om att bara 25% av alla studenter klarade första gången, gick hur bra som helst.
Under praktiken och pedagogikterminerna fick vi en större insyn i hur det egentligen var att arbeta som lärare, för visst hade man en förutfattad mening om att det skulle handla om undervisning och bara undervisning. Men ändå var vi ganska skyddade från verkligheten, vilket snart skulle visa sig. Första jobbets första år var ett helvete. Aldrig någonsin vill jag uppleva det igen. Jag slet som ett djur, jobbade säkert tolv timmar om dagen, plus på helgerna. Aldrig hade jag trott att jag skulle få ta på mig så många roller, förutom lärarrollen; socialarbetare, polis, kurator och morsa ligger nog närmare sanningen om vad det innebär att vara lärare idag. Och har man inte fattat att det är så, kan man lika gärna lägga ner.
Idag är jag otroligt mycket säkrare i min lärarroll och det känns så skönt. Jag vet var mina gränser går och jag är mycket tydligare med att visa mina elever det. Jag är bättre på att visa dem respekt och därmed är de respektfulla tillbaka. Jag vet hur mycket tid jag ska lägga ner på planering utan att det ska bli överarbetat. Det är till och med så att jag kan gå in i en lektionssal idag, helt oplanerad, och faktiskt få till det ändå. Och jag älskar mina elever, hur klyschigt det än låter. Hur pubertala, ointresserade, trötta och jobbiga de än är ibland, så ger de mig så mycket tillbaka. Jag har vid flertalet gånger gått till jobbet trött och halvsjuk och inte direkt pigg på att ställa mig framför 28 hormonstinna tonåringar, men när man stiger in i klassrummet, ser de här små (nja, inte alltid - är man 156 cm lång så är man ständigt i underläge) liven sitta framför en och någon räcker upp handen och säger: "Är du trött idag - om du vill kan vi ta rast så kan du gå hem och lägga dig?" och flinar med glimten i ögat, då kan man inte annat än älska dem.
Och det är min fulla övertygelse att har man inte ett genuint intresse för och en äkta kärlek till barn och ungdomar så passar man inte som lärare. Sen kan man ha en doktorsexamen hur mycket man vill, men saknas engagemanget och kärleken, så blir det inte bra.
Jag har aldrig någonsin varit övertygad om att jag ska arbeta som lärare hela mitt liv. Jag har pluggat extrakurser i biblioteks- och informationsvetenskap under mina första år som lärare, för att ha en väg ut. Det låter kanske hemskt, men så är det. Denna stress, denna arbetsmiljö, denna otacksamma löneutveckling gör att man inte tycker att det är värt det i längden. Dessutom tror jag att det är bra för lärare att prova på andra yrken - vi har en tendens att gnälla rätt mycket om vi blir kvar på samma ställe för länge.
Men en sak är säker, det är lärare jag är i hjärtat, även om ni hittar mig på andra ställen i framtiden.
Så efter gymnasiet fick jag praktik på en låg- och mellanstadieskola, där jag agerade lärarassistent i en tvåa; jag rättade matteläxor, läste med elever som behövde det, jag till och med spelade tvärflöjt för dem vid jul (stackars barn...). Men fortfarande tyckte jag att det var kul med barnen, jag kände att jag faktiskt gjorde nytta när jag satt med dem och tragglade igenom "Pettson och Findus" för 27:e gången. Och jag fick skratta! Varenda dag hände det saker som man tyst skrattade för sig själv åt när man gick hem efter jobbet. Kort sagt, jag bara kände det: "Här ska jag vara.". Inte att jag ansåg det vara ett kall, för det tror jag inte ett dugg på, men jag fann min roll, en plats där jag kände mig hemma.
I januari 1994 kom jag in på grundskollärarprogrammet för år 4-9 i Göteborg och jag trivdes fantastiskt bra. Mina medstudenter var hängivna, ambitiösa och såg med stor entusiasm fram emot studierna och att få börja arbeta som lärare 4,5 år senare. Vi var där för att vi ville det. Visst fanns det de som avvek efter ett tag, men det var oftast inte för att de inte ville bli lärare, utan för att ämnesstudierna var för hårda. För herregud, vad vi pluggade. Men vi hjälpte varandra, pushade och stöttade, och den där grammatiktentan, som det gick rykten om att bara 25% av alla studenter klarade första gången, gick hur bra som helst.
Under praktiken och pedagogikterminerna fick vi en större insyn i hur det egentligen var att arbeta som lärare, för visst hade man en förutfattad mening om att det skulle handla om undervisning och bara undervisning. Men ändå var vi ganska skyddade från verkligheten, vilket snart skulle visa sig. Första jobbets första år var ett helvete. Aldrig någonsin vill jag uppleva det igen. Jag slet som ett djur, jobbade säkert tolv timmar om dagen, plus på helgerna. Aldrig hade jag trott att jag skulle få ta på mig så många roller, förutom lärarrollen; socialarbetare, polis, kurator och morsa ligger nog närmare sanningen om vad det innebär att vara lärare idag. Och har man inte fattat att det är så, kan man lika gärna lägga ner.
Idag är jag otroligt mycket säkrare i min lärarroll och det känns så skönt. Jag vet var mina gränser går och jag är mycket tydligare med att visa mina elever det. Jag är bättre på att visa dem respekt och därmed är de respektfulla tillbaka. Jag vet hur mycket tid jag ska lägga ner på planering utan att det ska bli överarbetat. Det är till och med så att jag kan gå in i en lektionssal idag, helt oplanerad, och faktiskt få till det ändå. Och jag älskar mina elever, hur klyschigt det än låter. Hur pubertala, ointresserade, trötta och jobbiga de än är ibland, så ger de mig så mycket tillbaka. Jag har vid flertalet gånger gått till jobbet trött och halvsjuk och inte direkt pigg på att ställa mig framför 28 hormonstinna tonåringar, men när man stiger in i klassrummet, ser de här små (nja, inte alltid - är man 156 cm lång så är man ständigt i underläge) liven sitta framför en och någon räcker upp handen och säger: "Är du trött idag - om du vill kan vi ta rast så kan du gå hem och lägga dig?" och flinar med glimten i ögat, då kan man inte annat än älska dem.
Och det är min fulla övertygelse att har man inte ett genuint intresse för och en äkta kärlek till barn och ungdomar så passar man inte som lärare. Sen kan man ha en doktorsexamen hur mycket man vill, men saknas engagemanget och kärleken, så blir det inte bra.
Jag har aldrig någonsin varit övertygad om att jag ska arbeta som lärare hela mitt liv. Jag har pluggat extrakurser i biblioteks- och informationsvetenskap under mina första år som lärare, för att ha en väg ut. Det låter kanske hemskt, men så är det. Denna stress, denna arbetsmiljö, denna otacksamma löneutveckling gör att man inte tycker att det är värt det i längden. Dessutom tror jag att det är bra för lärare att prova på andra yrken - vi har en tendens att gnälla rätt mycket om vi blir kvar på samma ställe för länge.
Men en sak är säker, det är lärare jag är i hjärtat, även om ni hittar mig på andra ställen i framtiden.