Låt stå!

Varje vecka ställs man som lärare inför massor med konflikter och situationer som man faktiskt inte riktigt vet hur man ska hantera. Ofta går man och funderar på hur man ska lösa problemet, ibland upptar det till och med ens fritid och ens nattsömn. Man oroar sig - många gånger i onödan - för vad som ska hända nästa gång man träffar den här elevgruppen, enskilda eleven, kollegan eller chefen som man har konflikten med.

En läkare som ställs inför en patient där det är svårt att diagnosticera sjukdomen, rådfrågar alltid sina kollegor. De tittar tillsammans på symptomen, diskuterar och granskar kritiskt. Tillsammans kommer de kanske fram till några förslag på vilken åkomma patienten har.

Som lärare gör man väldigt sällan så. Vi har aldrig tid att sitta ner och diskutera sådana saker, vi är för stressade för att sätta oss ner och lyssna på varandra.

Detta är något som vi försökt göra något åt i mitt arbetslag. Varje vecka på vår arbetslagstid har vi pedagogiska samtal som går till som följer:

Alla tar med sitt ett problem, en konflikt eller en fråga som man har ställts inför under veckan som gått. Man går varvet runt och alla får mycket kortfattat berätta om sitt problem. Det kan t.ex. vara en elevgrupp som man har problem med, en elev som vägrar lyssna på tillsägelser, ett jobbigt samtal man har haft eller liknande. När alla har fått berätta, går man laget runt igen och alla får tycka till om vems problem som är mest angeläget att diskutera i gruppen. Om man inte har något speciellt att ta upp kan man säga "pass".

När man enats om ett "bidrag" får personen som presenterade det mer ingående beskriva det - vad som har hänt, hur det uppkommit, hur det känns osv. Därefter är frågan fri att diskuteras i gruppen, man får tycka till, ge idéer, tala om hur man själv skulle ha gjort, ge förslag på lösningar eller bara egna tolkningar av problemet. Kanske kommer man på en hel del lösningar - kanske inte. Ibland är det bara skönt att få lätta på trycket och att höra andra säga "Jag känner likadant" eller "Jag har också varit med om detta".

Nästa gång man samtalar kan man ta upp ett "gammalt" problem eller återigen gå laget runt. Då kan det också vara bra att återkoppla till föregående samtal och se om personen ifråga kunnat lösa konflikten eller hur man har gått vidare.

Jag tycker att det här är ett mycket bra och enkelt sätt att lätta på trycket och samtala om situationer vi hamnar i dagligen. Gruppen hjälps åt att göra något konstruktivt åt problemet och man känner mer att man arbetar som ett team som stöttar och inspirerar varandra.
 
Hur arbetar ni med pedagogiska diskussioner på era skolor? Har ni några bra metoder att dela med er av?  

Något som ofta brukar diskuteras är alla roller som en lärare har under sitt verksamma yrkesliv. Pedagog, mamma, kurator, polis, socialarbetare…tja, ni kan säkert komma på fler. Mats Wahl talade i måndags om hur han tycker att alla dessa olika roller gör läraryrket svagt och slitsamt, främst den roll som innebär att du ska vara kompis med dina elever. Just denna kompisroll, menade Wahl, har bidragit till den låga status som läraryrket har idag.

 

I och med att du hela tiden bemöter dina elever med olika roller, vid ett tillfälle som sträng lärare, i nästa som omtänksam mammafigur och i ytterligare ett annat tillfälle som schysst kompis, har eleverna svårt att relatera till vilken roll du innehar just vid det tillfället när de ser eller träffar dig. Idag har lärare och elev en sådan nära och personlig relation, och då menade Wahl rent statusmässigt, att eleverna i princip kan dissa dig som människa. Det kunde man inte förr, för då hade man sin status, kraft och roll som enbart ”lärare” i kostym och slips eller kjol och blus.

 

Wahl menade vidare att det bara finns ett fåtal lärare som klarar av att hantera denna mångfacetterade roll av idag, men att det inte går att bygga en skola på det.

Jag fastnade mycket för Wahls ord och har själv många gånger reagerat på kollegor som är kompisar med sina elever. Jag ser hur man kan hamna i situationer där eleverna vet för mycket om en rent privat, att de inte vet när det är allvar eller lek, att de går över den personliga gränsen för vad åtminstone jag skulle tycka var OK. Jag håller ett ganska strikt förhållande till mina elever – inte torrt och tråkigt – men jag känner att jag inte vill ha mina elever springande efter mig, ställandes en massa frågor om mig eller hoppa på mig i korridoren. 

Hur relaterar ni till era elever och vad tycker ni om Wahls antaganden?

"Det är inte regler och ordning som skapar hårda tag i skolan - det är avsaknaden av dem som gör det."

Jan Björklund igår under samtalet mellan honom och Mats Wahl angående den kritik som nu riktas mot den borgerliga regeringens föslag att införa ordningsbetyg och utökade befogenheter för lärare.

Jag är faktiskt benägen att hålla med...

Så hette ett seminarium jag var på idag, där skolminister Jan Björklund och författaren Mats Wahl samtalade om dagens och morgondagens skola. Jag är mycket intresserad av den här sortens frågor, eftersom jag tycker att dagens skola inte riktigt är anpassad efter dagens barn och ungdomar. Jag är nyfiken på att höra vad andra har att säga samtidigt som jag själv gärna diskuterar ämnet med mina kollegor.

För mig handlar morgondagens skola om ett nytt sätt att tänka om kunskap och lärande. Vi måste ställa oss frågan: vad behöver våra barn och ungdomar kunna när de går ut skolan? För mig är det absolut viktigt med allmänbildning, exempelvis att du känner till de mest kända författarna och verken inom litteraturen, att du känner till de största händelserna i världshistorien och Sveriges historia, att du vet hur Sverige styrs och hur samhället är uppbyggt, att du får röra på dig och spela musik och måla. Men frågan är, tycker jag, behöver eleverna ha alla olika skolämnen som enskilda ämnen? Behöver de ha prov och läxor och betyg i alla dessa ämnen? Är det inte dags att sluta hacka upp skolan i en massa små bitar och istället börja se helheten?

Jag tror att framtidens barn och ungdomar måste kunna andra saker än att rabbla upp Sveriges kungar och sjöar.  Istället måste de lära sig hur man kommunicerar med varandra, hur man samarbetar, hur man tar människor, hur man skapar kontakter - hur man nätverkar helt enkelt. Jag hörde en gång någon som sa att framtidens ungdomar måste kunna konsten att ha kepsen i bakfickan, gå in i ett rum och sedan kunna veta om de ska ta på sig kepsen eller om den ska vara kvar i fickan. Det tycker jag är en målande beskrivning. De måste kunna känna av olika stämningar i ett rum, läsa av människor blixtsnabbt och på ett avslappnat sätt kommunicera med alla sorters människor. De måste lära sig att se att olikheter är tillgångar, att "utnyttja" varandras kapaciteter, att lära av varandra - istället för att motarbeta eller tjafsa, som så många gånger händer om man låter eleverna arbeta i grupper.

De måste bli informationskompetenta, det vill säga kunna söka information, veta var de ska få reda på saker och ting, sovra och kritiskt granska, undersöka och sammanställa. Idag får man in arbete efter arbete som är ett enda stort frosseri i klipp-och-klistra - inte ett uns av kritiskt eller eget tänkande.

Vad anser ni vara framtidens skola? Vad tror ni att framtidens barn och ungdomar måste kunna? Ser fram emot att läsa era kommentarer!

Nu när jag är ute och föreläser om Så klart! (läromedel i svenska som språkval) så blir jag förstås jätteglad när många berättar att de redan använder läromedlet och tycker att det är bra, men när jag frågar om de har köpt lärarhandledningen, så säger de flesta nej.

Jag kan förstå att många lärare tycker att lärarhandledningen är en onödig kostnad och när man har en tajt budget så blir det oftast den man drar in på. Dessutom vet jag att det finns lärarhandledningar som faktiskt inte är särskilt bra och inte tillför så mycket nytt. En tredje aspekt är att en bra lärare klarar sig utan lärarhandledning. Vi tycker inte om att bli skrivna på näsan - vi vet bäst själva hur vi vill utforma vår undervisning.

Men, när jag kom ut ny som lärare hade jag ingen hjälp eftersom det inte fanns några lärarhandledningar. Det gick ju jättebra för de som jobbat i 10 år, men för mig som var ny var det svårt att veta hur man skulle bygga upp en bra lektion. När jag äntligen fick igenom att vi skulle köpa in lärarhandledningar, så blev allt mycket lättare. Här fanns massor med bra metodiska tips, tips på hur man kunde starta lektionen eller introducera ämnet, extra frågor och kopieringsunderlag - och det viktigaste av allt - vad författarna till läromedlet hade att säga.

Jag har fortfarande idag stor användning av lärarhandledningar till olika läromedel. Jag ser inte någon som helst prestige i att undervisa utan dem - jag tycker snarare att det är lite dumt att inte göra det. Man plockar det man vill ha - resten lämnar man därhän. Jag ska faktiskt precis nu sätta mig och planera morgondagens svensklektion i litteraturhistoria med hjälp av en.

Hur ser ni andra på lärarhandledningar? Använder ni dem eller inte? Vore kul att höra från både verksamma lärare och studenter!

"Linas kvällsbok" har länge stått i min bokhylla utan att jag har läst den. Jag köpte den på bokmässan i Göteborg för säkert tre år sedan när jag lyssnade på Emma Hamberg. Det var inte förrän en av mina elever som jag stöttar enskilt ville läsa den, som jag tänkte "What the heck!" och tog ner den från hyllan och började läsa. Och jag blev faktiskt positivt överrraskad! Det var som att återuppleva sin högstadietid igen! OK, det är ju inte alltid roligt att få flashbacks från fester, tjafs mellan tjejkompisarna, gamla pojkvänner och känslan av att bara vara helt vanlig, ingen särskild, "helt ok snygg" som Danne, Linas pojkvän, talar om för henne att hon är. Men, här blev jag faktiskt fast, jag ville inte sluta läsa och efteråt var jag lite ledsen för att det tog slut så fort.

Så, för att förlänga känslan ytterligare, var jag och en kollega på bio och såg filmen "Linas kvällsbok". Det var vi och en massa fjortisar, men skit samma. Filmen var faktiskt också riktigt bra - en typisk tjejfilm, men jag tror faktiskt att de killar som fjortistjejerna hade dragit med sig till bion faktiskt också tyckte att den var bra. Det tyckte kollegan och jag i alla fall hördes på skratten och suckarna och kommentarerna under föreställningen. En bra film att dra med sig sina handledarelever på eller en tjejgrupp eller kanske hela årskursen.

Och nu har ju "Linas kvällsbok 2" kommit ut, så jag behöver inte lämna återupplevelsen av min tonårstid bakom mig riktigt, riktigt ännu...

Under de här två dagarna när jag har träffat och pratat med lärare i Borås och Skövde slår det mig att det vi saknar mest av allt är att få prata med varandra. På jobbet springer vi runt som skållade råttor, man är glad om man hinner gå på toa eller sätta sig ner en kvart med en kopp kaffe. Inte alla dagar hinner man det, tyvärr.

Våra samtal sinsemellan handlar mest om snabba beslut som måste tas och problem som måste lösas akut: kan jag få låna den där boken du har, har du schemat inför nationella proven, kan jag låna den där eleven på din lektion, har du telefonnumret till den där elevens föräldrar etc etc. Aldrig hinner vi sätta oss ner och ha ett professionellt samtal, där vi diskuterar pedagogik, klassrumssituationer, lärande och kunskap.

När vi i tisdags och onsdags fick tillfälle att prata med och lyssna på andra lärare än de i min skola insåg jag att detta är ett problem som finns överallt, antingen du jobbar på en storstadsskola eller landsbygdsskola. Alla är så glada och tacksamma över att man får sitta ner tillsammans och prata om det som faktiskt ligger oss varmast om hjärtat när det gäller vårt jobb, alltså vårt ämne, utvecklingen av det, pedagogiken, få byta idéer och tips på uppgifter och ge varandra inspiration och uppmuntran.

Jag ösnkar att det alltid fick vara så, att vi fick en stund för oss själva, där vi fick utrymme för pedagogiska diskussioner, men också att vi kunde få snacka skit, skratta och bara vara oss själva en liten stund varje dag. Det behöver vi för att orka.

Tack alla fantastiska lärare som delade med sig av tankar och åsikter kring läromedel och undervisning i Borås och Skövde!