Låt stå!

Idag hade niorna sin avslutning. Mina två nior som jag haft i svenska och engelska sedan i sexan slutade alltså grundskolan. Det var ett gråtkalas som hette duga. Men även om många var ledsna för att de skulle lämna sina bästa vänner och lämna sin skola, så tror jag ändå att tårarna var av blandat slag - lite sorg och lite lycka.

Det var så underbart att se dem idag, finklädda och trots alla tårar lyckliga. Jag fick en liten tripp down Memory Lane och mindes dem som de var i sexan: små, osäkra, otåliga, men så söta. Idag är de så världsvana, självsäkra, intelligenta och vackra. Nästan som vuxna, fast bara nästan.

Jag lärde mig en sak idag. Under de här fyra åren tillsammans med de här två klasserna har jag oftast varit  glad och snäll, tänjt på regler och överenskommelser, hjälpt och stöttat. Samtidigt har jag varit hård och sträng, visat tydliga gränser och haft höga krav. Många elever har nog tyckt illa om mig lite då och då, det betvivlar jag inte.

Men idag, när de slänger sig runt halsen, viskar att man är världens bästa, snyftar och kramar lite hårdare, önskar en all lycka i världen - då, då känner jag att jag borde ha visat mer hänsyn, borde ha pratat mer med dem, borde tagit mer fasta på deras intressen och förmågor, borde skrattat mer tillsammans, borde bjudit mer på mig själv.

Nu har jag världens bästa chans att göra om allting med mina nya klasser. Jag ska minnas den här stunden idag när jag träffar mina nya elever i augusti. Jag ska se framför mig mina gamla elevers tårfyllda ögon, men också deras skratt och deras ord och försöka bli bättre på att fokusera på det som är viktigt - att finnas där för dem, att lyssna på dem, att skratta med dem.

Lycka till alla mina nior! Vi ses nog på väg till tunnelbanan någon dag!

Fina ord från fina människor! Jag glömmer er aldrig!

PS. Ben betyder engelska som språkval. Bara så att ni vet.

Just nu är verkligen värsta tiden på jobbet - det är så mycket som ska göras! Jag börjar halv tio på måndagar, men var där redan kvart över åtta. På den tiden hann jag:

1. Skriva flertalet föräldramail, där jag talade om statusen på deras barns resultat inför betygssättningen.
2. Skriva ut dokument och göra planering inför kommande temadag.
3. Planera dagens lektioner - inte att förglömma!
4. Skriva in förra veckans frånvaro - ups, glömde det i fredags...
5. Handla fika till eftermiddagens möte.
6. Börja skriva åtgärdsprogram.
7. Äta upp flertalet av de After Eight som min lärarstudent köpte till arbetslaget.

Tja, en ganska effektiv morgon. Magsåret är nära nu.

(T-T, kom tillbaka!)

När jag vaknade i morse tänkte jag att i dag är en sån där dag som man bara vill lägga bakom sig, man vill bara ligga i sängen hela dagen och slötitta på film. Jag är förkyld, ligger efter i rättning och planering (tack och lov för min duktiga student! : )), måste ringa föräldrar, sitta i möte med rektorn och skriva åtgärdsprogram. Men tänk att just en sån här dag så får man den finaste bekräftelsen man nånsin kan få.

Jag satt under en lektion och talade med en elev i taget om resultaten från de nationella proven. Det är alltid lika intressant att få höra vad de tyckte om provet och hur de tror det har gått. Den omedelbara feed-back man ger och får vid ett sådant tillfälle är guld värt. Speciellt om det har gått bättre än förväntat.

En elev kommer ut och vi pratar lite om provet. Sedan vänder vi på provet och tittar på baksidans resultatdel. Där visar jag att eleven har fått MVG och förklarar varför. Eleven skrattar och blir självklart helt till sig och säger: "Tack! Tack!" till mig, varpå jag säger: "Ja, tacka inte mig, det är du som har arbetat hårt och skrivit så fina resultat på provet! Du ska vara stolt över dig själv!".

Vi pratar lite till och när eleven ska återgå till sin lektion stryker eleven sin hand mot min arm. Som när man visar att man verkligen tycker om någon, är glad och tacksam för något någon har gjort för en.

Jag satt kvar en stund och tänkte på den där handen mot min arm. Och jag blev rörd. Det där kommer jag att minnas länge och helt plötsligt blev hela dagen mycket bättre.

Satt idag och gick igenom hur många lektioner jag har kvar i respektive klass och satte kaffet i halsen. Jag har typ 10 lektioner kvar!!! Vad gör man för vettigt då? Mina nior har jobbat stenhårt med litteratur, uppsatser och redovisningar och jag känner att varken de eller jag orkar nåt mer. Mina sexor - tja, de är sexor, vad ska jag säga? Försök och få dem att sitta stilla nu med en bok i handen. Omöjligt.

Så, jag måste avveckla mitt arbete och egentligen bara göra ingenting, men ändå något vettigt ingenting de sista veckorna här nu. Frågade min svenskgrupp i nian och nu har de röstat fram att vi ska titta på film och träna in scener ur kända dramer och spela upp för varandra. Jätteskönt, för det betyder att jag inte behöver rätta ett dugg. : )

Nian i engelska är lite svårare. Där vet jag inte riktigt. Likaså engelskan i sexan. Måste hitta på nåt bra som de verkligen känner är kul att ta itu med så här på slutet, men risken finns att jag tar ett kapitel till i boken...

Har ni några bra tips???

Jag har för tillfället det stora nöjet att undervisa både nior och sexor i engelska. Engelska är ett outtömligt ämne där du kan hitta nya idéer, infallssvinklar och projekt hela tiden. Men ett par saker har jag tänkt på när det gäller engelskans framtid i skolan.

Först och främst slås jag av hur duktiga mina elever är på språket. Läroböckerna som vi använder till år sex är alldeles för lätta och niorna bara storknar om jag tar fram deras läromedel. Många av mina elever i år sex har redan uppnått målen för nian - och det kan jag säga utan att överdriva. De kan skriva texter, berätta om saker de upplevt, de hänger med på hörövningar som är tagna från UR och inte direkt anpassade för deras ålder, ha ett fullt normalt samtal och prata om ditt och datt, läsa böcker på engelska och hänga med i handlingen. Dessa elever är ju otroligt stimulerande att undervisa, men det är också de som ger mig mest huvudbry. Vad ger jag dem för material? På vår skola har vi en hel del klassuppsättningar i skönlitteratur och visst, jag kan redan nu ge dem åttans eller nians böcker, men då skjuter jag ju bara problemet framför mig. Det jag gör nu är att uppmana dessa elever och deras föräldrar att gå till biblioteket och låna böcker på egen hand för att arbeta vidare med dem på mina lektioner. Tyvärr blir det en hel del ensamarbete för dessa elever, eftersom de inte läser samma böcker, jag kan oftast inte sitta med dem och prata och jag har definitivt inte tid att göra en massa extrauppgifter till dem - även om jag vet att det faktiskt ingår att jag ska tillgodose alla elevers behov. Ja, ni vet ju hur det är.

Niorna är nästan självgående i engelska tycker jag. De kan grammatiken ganska bra - ja jag vet att gymnasielärare inte brukar tycka det - men trots brister inom främst verbanvändning och stavning så är dagens ungdomar väldigt duktiga på att kommunicera både muntligt och skriftligt - på ett korrekt sätt. Jag har varit på åtskilliga läromedelsutställningar då jag har tittat på läromedlen för engelska steg 1, 2 och 3 på gymnasiet och mycket av det som finns där skulle jag kunna använda med mina elever. Det de inte skulle klara är de längre, svårare texterna, reflektionen kring dem och den mer avancerade grammatiken, men som sagt mycket av det som finns där skulle stimulera dem. Jag kan förstå om många blir uttråkade när de börjar gymnasiet eftersom de egentligen inte får gå vidare med sina kunskaper, även om jag nog kan förstå att många också behöver repetitionen. Mina elever gillar inte att arbeta i boken, de tycker om när de får läsa "riktiga" böcker, alltså inga förkortade versioner, de vill skriva "uppsatser" och längre utredande texter, de vill undersöka förhållanden och ta kontakt med människor i andra delar av världen, de vill diskutera angelägna ämnen - bli utmanade helt enkelt. Detta har jag tyvärr inte alltid tid med, eftersom en stor del av min tid går åt till att hjälpa de som inte riktigt spelar i den här ligan. Missförstå mig inte - jag älskar att hjälpa dem och stötta dem och vara med när de gör sina största framsteg, men sen sitter de resterande 15-20 eleverna och bara tycker engelska är tråkigt.

Jag är medveten om att jag arbetar på en skola där många barn är stöttade hemifrån och kan mycket och är studiemotiverade. Jag vet att det finns många skolor som kämpar med att få de elever som kanske läser engelska som sitt tredjespråk godkända. Men vad jag skulle vilja är att det fanns material för de elever som behöver en större utmaning, utan att man ska behöva köpa gymnasielitteratur. När jag tittar i de läromedel som finns idag för år 6-9 ser jag mycket som är bra men det är på fel nivå. Många av dagens barn och ungdomar behöver mer - längre texter, svårare ord, svårare hörövningar.

Därför ställer jag mig frågan: hur kommer framtidens undervisning i engelska se ut? Är det inte dags för främst Skolverket att se över uppnåendemålen för ämnet och faktiskt höja kraven ett snäpp och därefter måste läromedelsförfattarna börja höja nivån i sina texter och uppgifter? Eller behövs det ett helt nytt sätt att "angripa" engelskan i skolan? Ska man kunna "tenta av" engelskan på grundskolan och börja läsa gymnasiekursen på närliggande gymnasium eller på distans? Ska man återgå till allmän och särskild engelska?

Jag tror att något måste hända, annars finns risken att vi engelsklärare i längden rationaliserar bort oss själva.

På söndag kommer Skolfront bland annat handla om lärares dagboksskrivande/bloggskrivande och hur detta kan bidra till större och djupare reflektion kring yrkesroll och utveckling. Varför bloggar man som lärare? Vad innebär det och hur påverkar det ens tänkande?

Jag kommer att vara med som exempel på en lärare som använder bloggandet som reflektion. Så titta på Skolfront nu på söndag den 15 april på SVT1 klockan 17.25!

I torsdags hade eleverna påskpyssel med oss lärare lektionen innan de gick på påsklov. Riktigt roligt tyckte alla vi lärare och de flesta av våra elever. Pysslet bestod av att göra en höna i filttyg med vingar, ögon och ägg. Vi trodde kanske att det skulle ta en halvtimme eller så, men tji fick vi. Våra elever var inte klara på de 60 minuter som de hade på sig. Jag blev chockad. De kunde ju knappt hålla i en sax! Eller följa en beskrivning! Jag och min kollega fick hjälpa till med allt. Vi klippte mallar, ritade av dem på tyget, klippte ut dem, klistrade ihop dem - ja, allt! Vi var helt slut efteråt och inte många elever fattade nog riktigt vad som hade hänt när de gick ut ur klassrummet med en höna-pöna som deras fröknar hade gjort. 
 
Hoppas att några av eleverna har påskris hemma så att några hönor i alla fall blev upphängda och beundrade.

Jaha, nu sitter jag här, som så många andra av mina kära kollegor, med stora högar av rättning som ska göras. Det känns inget kul. Jag vill sätta tänderna i en massa trevliga böcker, titta på film, ta långa promenader och inte tänka på jobbet alls. Så blir det inte. OK, någon film ska jag väl hinna med, och kanske någon bok också. Men de där högarna ligger där på köksbordet och bara påminner mig om vad jag egentligen borde göra. Varför ska man behöva jobba på ett lov som man redan har jobbat in? Undrar om det bara är vi lärare som är så snälla (läs: korkade) som gratisarbetar. Nä, förlåt, nu blev jag bitter. Men ibland blir jag bara så besviken på mig själv och alla andra kollegor som bara går med på allt hela tiden. Någon mer som känner som jag? Eller finns det någon därute som säger ifrån? Som inte sitter och rättar den här veckan eller den förra?

Behöver lite bra peppning nu känner jag...

Under marknadsföringen av mitt och Heléne Nordbergs läromedel "Så klart!" har vi möjlighet att träffa och prata med lärare från hela Sverige och det är alltid lika roligt. Men man upptäcker också att upplevelsen av vår yrkessituation och de förhållanden vi arbetar under inte har med geografiska lägen att göra - de är lika över hela landet! Alla har vi tidsbrist, vi hinner inte med att planera och utvärdera våra lektioner, vi hinner inte samtala med varandra, vi bråkar med chefen om att få tid att rätta nationella prov, vi har inte råd att köpa läromedel som skulle förbättra vår situation, många av oss blir inte ens bjudna på kaffet på skolan, får vi en bulle under en studiedag eller en pocketbok vid julavslutningen är vi MYCKET tacksamma, vi har sällan tid för återhämtning, vi anstränger oss till det yttersta för att hjälpa och stötta våra elever och deras föräldrar, men mycket sällan upplever vi att vi får uppskattning för vårt arbete. OK, det ingår i våra arbetsuppgifter, men att slita som vi gör och för det mesta inte få någon positiv feedback alls eller till och med skäll för det man gjort, det tär på oss.

När vi under middagen efter läromedelspresentationerna har ett litet boklotteri blir det så tydligt att vi lärare är så tacksamma för allt vi får. Bonnier Utbildning lottar alltså ut två klassuppsättningar av Linas kvällsbok 1 och 2 plus lite romaner och deckare till lärarna. När vår marknadsförare talar om det här för församlingen stiger det ett jubel i salen, folk applåderar och skrattar. Jag förvånades i början men nu förstår jag. Vi FÅR aldrig någonting. V blir aldrig bjudna på någonting. Vi är så tacksamma så fort någon vill ge oss någonting - helt gratis! Och när det väl händer så är det första vi tänker på hur det ska komma eleverna till användning. Så osjälviska är vi.

Ett vackert och beundransvärt drag hos lärarkåren, men kanske också lite tragiskt...

"Det är inte regler och ordning som skapar hårda tag i skolan - det är avsaknaden av dem som gör det."

Jan Björklund igår under samtalet mellan honom och Mats Wahl angående den kritik som nu riktas mot den borgerliga regeringens föslag att införa ordningsbetyg och utökade befogenheter för lärare.

Jag är faktiskt benägen att hålla med...

Under de här två dagarna när jag har träffat och pratat med lärare i Borås och Skövde slår det mig att det vi saknar mest av allt är att få prata med varandra. På jobbet springer vi runt som skållade råttor, man är glad om man hinner gå på toa eller sätta sig ner en kvart med en kopp kaffe. Inte alla dagar hinner man det, tyvärr.

Våra samtal sinsemellan handlar mest om snabba beslut som måste tas och problem som måste lösas akut: kan jag få låna den där boken du har, har du schemat inför nationella proven, kan jag låna den där eleven på din lektion, har du telefonnumret till den där elevens föräldrar etc etc. Aldrig hinner vi sätta oss ner och ha ett professionellt samtal, där vi diskuterar pedagogik, klassrumssituationer, lärande och kunskap.

När vi i tisdags och onsdags fick tillfälle att prata med och lyssna på andra lärare än de i min skola insåg jag att detta är ett problem som finns överallt, antingen du jobbar på en storstadsskola eller landsbygdsskola. Alla är så glada och tacksamma över att man får sitta ner tillsammans och prata om det som faktiskt ligger oss varmast om hjärtat när det gäller vårt jobb, alltså vårt ämne, utvecklingen av det, pedagogiken, få byta idéer och tips på uppgifter och ge varandra inspiration och uppmuntran.

Jag ösnkar att det alltid fick vara så, att vi fick en stund för oss själva, där vi fick utrymme för pedagogiska diskussioner, men också att vi kunde få snacka skit, skratta och bara vara oss själva en liten stund varje dag. Det behöver vi för att orka.

Tack alla fantastiska lärare som delade med sig av tankar och åsikter kring läromedel och undervisning i Borås och Skövde!